Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
✓
som dervid äro förbundne. Men alt gifva den lärde barnböcker, är lika bakvändf,
som alt af barnet begära en uppfattning af den lärdes calcufer, ocb bägge
förfaringssätten måste hämma all utveckling. Delta är en omständighet, på hvilken äfvcn
Thealern bör göra det högsta afseende. — Emellertid är den allmänna belåtenhet,
• , * #
bvarmed sistnämnde musikafton mottogs, ett talande bevis derfor, all man ej behöfver
taga sin tillflykt till ytligt siunesrelaude produkter, for alL locka deu större
allmänheten till ConcerUalen. J. Fröberg.
Ett Original..
Anteckningar, runna i en afliden musikälskares gömmor.
I 1 1
• • 1 < •
Jag hade en ungdomsväu — han var ett original!
Han var en skicklig pianist och grundlig komponist, fastän deu sednarc talangen
aldrig blef offentliggjord,.
Ender våra studentår var han själen i ett litet kotteri, som efter dagens
boköf-ningar om qvällarne sysselsatte sig med musiköfningar, och hvars medlemmar buro
namn, afpassade efter deras musikaliska förmågor, såsom: »Andreas Romberg», »Lord
Onslow», »Gubben Bach», »Filikromen» — hvilket sistnämnda bars af en mindre
försigkommen violinspelare — m. fl. Man gjorde der musik af mångahanda slag, och
om Mozartg och Beelhovens skapelser ofta efterföljdes utaf kallmusik, var smaken för
det sköna mindre skuld härtill, än ungdomsblodets liflighel och ysterhet.
1 delta samfund var min vän eu nitisk medlem. Del var också det enda
musi-* ^ 9 m
kaliska samfund, hvaraf han någonsin var medlem, med undantag af den s. k.
»Turkiska Musiken», också ett på den liden i lärdomsstaden kändt kotteri, fastän af mindre
ädelt syfte än det förstnämnda.
Med lagerkransen kring sin tinning, lemnade han en dag universitetet och slog
sig ner i hufvudsladen: Här började han visa sig på torg och galor, simplex munditiis,
och blef snart både känd och ökänd för sin slitna halt och sina gröna permissioner.
Musiken blef nu liksom förr hans älsklings-svsselsällning, och som en värdig
Apollos-son, delade han sin tid emellan Sånggudinnorna och Bacchus.
Då jag stundom råkade tillsammans med denna ungdomsvän, bevittnade jag många
origincla drag hos honom, af hvilka jag vill omtala några.
En ung kompositör förevisade honom rnanuscriptet till elt par mazurkor, dem han
komponerat, och hvilka han stod färdig all utleinua lör all låta trycka.
»Hvad tycker du om dessa?» frågade lian.
»Låt se!» svarade den tilltalade, under del. han genomögnade pappersarket.
»Hvad anser du dem vara värda?» frågade kompositören något egenkärt.
»Det här!» blef svaret — och med en penna öfverkorsade han hela snilleverket.
På en musikalisk soiré, der han skulle spela en duelt med violoncellisten G.,
• • t
visade han sig eller vanan uti sina gröna permissioner, och då man gjorde honom
uppmärksam på att deuna toilett ej var passande vid ett offentligt uppträdande, svarade
han helt lugnt: »Jag spelar för att man skall höra, inte för alt man skall se på mig,
I • • 9
— och hvad betyder byxorna väl då?»
Vid ett dylikt tillfälle, då han accompagncradc cn sångare som sjöng cn aria ur
»Barberaren», fick han ej rätt på stycket uti nothoken. Otålig började sangaren sin
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
