Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första rangen. Ofta hände vid sådana tillfallen att den unge Boieldieu fick laga plats
vid instrumentet och afgifva prof på sin skicklighet; delta sporrade hans
arbets-ifver, och snart väckte hans spel gästernas uppmärksamhet, — mindre för den
färdighet han deri utvecklade, än för del intagande i sjelfva spelsättet; bland åhörarne
befunno sig Rode och Garart.
Adrian fann dock alltför väl att ännu återstod honom ganska mycket, för att han
skulle blott genom sin talang kunna, i detta på konstnärer så rika och bortskämda
Paris, förskaffa sig sin behöfliga utkomst. Han riktade derföre hela sin sträfvan mot
sitt älsklingsstudium, kompositionen, och sökte derunder att iifnära sig genom claver^
stämning. Delta var visserligen ett hårdt bröd som han ofta fick vattna med sina tårar,
men hans aldrig besegrade glada lynne, delta grunddrag i hans karakter, och en viss
spänstighel i hela hans väsende, understödde hans ofta sjuukaude och af
näringsorosor-ger utmattade krafter.
Boieldieu hade redan vistats 6 månader i Paris, då han cn eftermiddag, uttröttad
och utfrusen, del var i Februari, inträdde i sin kalla vindskammare. På bordel låg
en biljett från Erard, Ii vari denne her honom alt genast bege sig till Richelieugatan,
enligt den biljetten åtföljande adressen, för att der stämma elt fortepiano. Adrian
begaf sig ögonbiickligeu på väg, fann huset, uppgick i andra våningen och ringde på
klocksträngen å den dörr, å hvilken på en messingsplåt namnet St. Aubin var
gra-veradt. Han infördes i en mindre, men med yttersta lyx och derjemte högst
smakfullt dekorerad salong, i hvars midt stod ett piano. I kaminen brann en treilig brasa,
gardinerna voro nerfällda, och en i taket hängande alabasterlampa spred sitt rika
sken öfver de bloiuslerguirlander, ii vilka i vackra festoner voro anbragta ruudt kring
taklisterna.
Ett obeskrifligt välbehag, en mild varma genomströmmade hela Adrians väsen
vid det han inträdde i detta förtjusande rum. Det föreföll honom som finge han här
fritt öfverlemna sig åt sina fantasier och drömma, ostörd af de dæmoner, hvilka aldrig
upphöra att jägla, håna och förfölja den fattiga, för sitt lifs uppehälle kämpande,
konstnären. Och han glömde för hvad orsak han ditkommil, satte sig vid pianot och
spelade — först jublande med fulla accorder — derpå slillare, vekare; utan att han kunde
sjclf redogöra derfor, kom han derunder att svärma med sina tankar omkring sin
första kärleks varma, sköna, men korta sommarnatlsdröm. Den gamla scoltska visans
toner smögo sig sakta och nästan vemodigt ölver tangenterna.
Då lyflades långsamt i fonden af rummet cn dörrgardin af violett sammet, en
underskön stämma upprepade bäfvande, liksom frågande, visans refräng: »la å — la
å — la å — la la!» — och i nästa ögonblick låg Marion vid Adrians bröst.
»Goda älskade Adrian, bli inte ond på mig», — bad hon med oemotståndlig
naive-tet, — »jag är gift och heter nu St. Aubin. Alla sa’ mig att jag förgäfves skulle
få vänta på dig, du min älskling, all jag icke fick vänta dig — och att jag icke kunde
vänta dig — och att jag skulle, al sorg öfver din bortovaro, blifva ful och gammal i
förtid. O, hvad har jag icke gråtit för din skull, Adrian! Men du kom icke åler.
För ett år sedan blef jag engagerad som sångerska vid Opera-comique, och lefver nu
glad och nöjd, ty St. Aubin är så god, och sedan så ser jag honom ofta icke på
flera veckor, han reser beständigt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
