Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otabaiti’s första musikcelebritet, Mr. Camieux, chef för det Fransyska
militärkapellet, en axelbred jätte, framträdde nu och blåsle ett stycke på flöjt. Det sades att
det var en Cavatina ur »Ernaui», och man skulle möjligtvis hafva igenkänt stycket, om
blott den korpulenta blåsaren, på hvilken svettdropparna af ansträngningen under hans
spel perlade i pannan, icke olyckligtvis alllsomoflast förgäfves sökt att få Iram de
flesta tonerna. Denua konstnär hade dessutom det originela manér, alt, sedan han
slutat, framgå till guvernörens fru och underdånigast kyssa hennes hand, en hyllning som,
ehuruväl den innebar en uraktlåtenhet, begången mot den barfota Pomare och hennes
gula hoffruentimber, dock var vida förlåtligare, än hans flöjtblåsning, som jag trodde
aldrig skulle ta slut; ty trots mina vältaliga tecken alt någon gång upphöra,
qvinlilera-de han desto längre. Redau såg jag till min stora förskräckelse den gäspande
Pomare resa sig från sin plats, jag såg hur de urvexla naturbarnen, hvars hörselorganer
blifvit ställda på elt så hårdt prof, lemnade salen, jag kände huru alla lockande illusioner
alt genom milt spel hänrycka den barfota Monarkinnan, huru alla förhoppningar orn
ordnar, rykte och odödlighet i delta ögonblick med ens försvunno. 0 du olycksaliga
flöjtspel, hvi skulle du så hafva fallit Mr. Camieux på läppen! Pomare lemnade salen
ulan alt hafva hört mig, och uldrifven af den fördömda flöjlisten.
Sedan mitt upprörda sinne så myckel som möjligt var hunnit lugna sig, och den
osaliga fransmannen upphörL atl blåsa, framträdde jag ånyo för publiken. Jag samlade
allt det mod jag ägde qvar och spelade sentimentala kärlekssånger och Paganiniska
Hex-variationcr — allt förgäfves; icke ett enda bifallstcckcn belönade mig; de gula
öboerna stodo der stela och utan ringaste deltagande, alldeles som förut.
Då, i högsta betryck, och med ett ohjelpligt fiasco för ögonen, fattade jag ett
djerft beslut. Hjelp spegelfäkteri! tänkte jag, och slet med detsamma i vredesmod,
inför ögonen på det gapande publikum, slrängarne från violinen, samt spelade
»Carna-valen» på den ensam qvarsiltande G-slrangen. Det log skruf. Ett sorl af
öfver-raskning gcnomflög mängden, och straxl blef jag omringad af de gula
nalurenthu-siasterna, hvilka vid hvarje passage, men synnerligast då jag grep flageolett-tonerna,
ulbröto i ett bifällsjamande sådant ett civiiiseradt publikum omöjligt förmår frambringa.
Jag gick på med min Carnaval — improviserande allt flera nya variationer; ju galnare
och mera barockt dessa klingade, desto lifligare jublade mina barfota beundrare, och
de lemnade icke salen förr än min arm sjönk ner af trötthet och var urslåndsall att
mera föra stråken.
Efter konserten var hela Tahiti försatt i den mest enthusiastiska spänning. Alla
talade om den främmande violinspelaren, som kommit seglandes öfver så många haf
och förstod att qvittra på ett stycke träd likså bra som en fogel. Dc lackraste
fruk-och grannaste blommor skickades till milt hotel. Hvar gång jag spelar, samlar
en skara beundrare utanför mina fönster, och när jag går ut, helsa alla på mig
komma vänligt emot mig — med ett ord, jag är Tahitis hjelte. Och alla dessa
underverk har »Carnavaien» ensamt åstadkommit! Sannerligen, violinspelarne vela
icke buru mycken tacksamhet de äro skyldiga detta stycke, livars undergörande
verkan lik en sirensång ofta uppeldar den mest känslolösa publik; huru ofta har del icke,
såsom förbåilaudel var denna gång, utgjort min enda räddning.»
ter
sig
och
STOCKHOLM, TBYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1855.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
