Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de också i kyrkosången sökte och luuno den domkrafl, hvarmedelst de sågo sig
iståndsatlc att kunna upprätthålla och befästa sin kyrka.
De af påfven Gregorius den store, för kyrkomusikens vidmakthållande, stiftade
sångskolor,i bidrogo väscndLligen nLt en lang tidrymd uppehålla sången i det skick
kyrkans värdighet kräfde. Småningom blef dock denna tonkonstens riktning afledd från
den stråt, hvilken hon från början varit ämnad alt beträda. Verldslig, samt blott på
matematiska beräkningar skrifven musik trängde sig in i helgedomen; instrumenter,
hvilka Öfverväidigade sångarne, började göra sin röst gällande på det rum, der lörr
endast menniskorösten ansågs såsom den ädlaste tolk, genom hvilken böner om
misskund eller förlåtelse från ödmjuka, briunaude hjertau, eller jublande lofsånger kunde
sändas att klappa på himmelens portar. Sången urartade, till följe af detta
inslrumen-ternas intrång, mer och mer till en blott konstfärdighet, och redan stod påfven
Mnrcel-los II i begrepp alt helt och hållet bannlysa musiken ur kyrkan, då Palestrma
uppstod och återinförde den rena, upphöjda och med rummets helgd öfverensstämmandc
sången, endast svagt understödd af orgeln, det enda instrument som värdigt intar sin
plats i den christna församlingens tempelhvaif. Fullkomligt utbildade sångare fingo sig
förelagdt alt utföra endast sådan sång, som på samma gång lyfte själen till Gud, utider
det den ödmjukt böjde sig för Skaparens allmakt och sjönk tillbedjande, hoppfullt
bedjande i stoftet. -
Snart förföll dock i tidernas längd äfven denna rena, af verldslig flärd obesmilladc
lon-gudsijenst. Pulcslrinas, Lottis, Scarlattis m. fl. arbeten betraktades som alltför
enkla för den nyare tidens fordringar, de der åstundade prakt och konstfärdighet, äfven
i de kompositioner som voro ämnade för kyrkan. De ofvannämnde mästarnes
odödliga tonskapelser insattes och förvarades i musikens antiqvitetsmuseum, dit man
understundom begafsig, för alt taga någon notis om dem, och sålunda tillfredsställa blotta
nyfikenheten; men alt önska dem tillbaka i lifvet, för alt under den allmänna
Gudsljcn-slen, omfläglad af deras anda, nalkas Gud, — derpå tänkte högst få, om ens någon;
och likväl, om man blott hade velat göra ett försök att återinföra dessa herrliga
tondikter i våra kyrkor, sannerligen då några frågor skulle uppstått, huruvida kyrkans
värdighet lider deraf alt musik ullörcs under gudsljensten!
Icke underligt emellertid om sådana frågor der och hvar blifvit väckta, enär, för
icke så länge sedan, i en af Europas hufvudstäder kunnat tilldraga sig, hvad Muller i
sin »Wisscnschaft der Tonkunsl» omnämner, nämligen: all han i Milano under en messa
hörde cll violinsolo föredragas, dervid förekommo ordentliga flöjtvariationer; vid
lloslians upplyftande gals elt Andante ur c» af Haydns Symfonier, och när »Gloria in
excclsis» skulle inträda, spelade orgeln som introduclion — en menuett.
Redan vid slutet af förra århundradet indrogos ock, till följe af en hel hop dylika
missbruk med musiken under gudsljensten, vid många af de katholsklbiskopliga
katedralerna, dc anslag, som förut utgått till kyrkomusikens underhåll. På samma sätt
förfors vid de protestantiska kyrkorna i början af delta århundrade, och vi veta, att
för närvarande i Berlin, der likväl på sednare tider for den religiösa musiken öppnats
så många hugneliga ulsigter, forberedes cn stor reform i samma sak. Beklaga är
dock all dc stora omkostnader, som blifvit gjorda i och för denna sak, blifvit använda
på föremål, som mindre afsett sinnets uppbyggande, än detsammas berusande medelst
konslmässiga, grandiosa framställningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
