Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Tcmpcratifrerna och deras Historia.
Då man i musiken ännu kände ett antal verkliga tonarter, och icke, såsom vi,
endast tvänne tonslägten med tolflaldig transposition, var hvarje af dem bestämdi skild
från den andra, ty just denna skilnad var det som berättigade dem till alt såsom
tonarter göra sig gällande. Dessa af vår tids praxis nästan med interdikt belagda gamla
kyrktnnarterna ägde, som man vet, icke allenast genom sina halftonernas olika lägen
skilda skalor, utan skiljde sig ock i afseendc på harmonien i allmänhet deruli, att den
ena ägde antingen flera stora, små eller förminskade treklanger än den andra, och
sålunda äfven spcciela melodi- och harmoni-följder, motsvarande hvarje tonarts karakter,
hvarigenom hvarje tonart erhöll sin särskilta organisation och egendomlighet.
Det lörra seklets innovatorer lyckades det alt utgallra kyrktonarterna, för att
medelst ett med mera politik än egentligt berättigande lyckligen genomfördt
nivcllerings-syslcm, som åsyltade lättnad för praktiken, reducera samtliga hittills existerande
skilna-der till två, vår nuvarande dur- och moll-tonart. De ölrigas plats intogs af dc
sed-nares transponerade skalor. Men dermed var man ännu icke färdig med de 4 eller
5 s. k. seniitoncrna, hvilka nu, såsom fullkomligen berättigade, skulle uppträda i de
dialoniska skalorna, eller rättare sagdt måste bidraga till deras bildande. Den
akustiskt-musikaliska arfsvndcn, det olyckliga diatoniska kommat, lät icke bortskaffa sig. Den
gamle vargen ljöt nu som förut, och kunde man än ställa qvintcirkeln i ordning vid
dess båda ändar, så retirerade vidundret till midten, stadnade i giss eller fiss, eller
hvart man eljest fann för godt att drifva del, och gjorde der sina akustiska
experimen-ler, hvilket naturligtvis måste förderfva alla accorder, i hvilka den ton, som
herberge-rade vargen, borde förekomma såsom ren konsonans. Delta föll sig räll obehagligt,
och man fick länka på ändring.
En sådan ändring hade visserligen långt lörut den gamle }Vei’kmfiistcv sökt
åstadkomma. Han föreslog nämligen att dissekera den gamle vargen uti lolf lika stora stycken
och fördela dessa, såsom lika måuga mindre och föga farliga vargar, öfver oktavens
hela halftons-system. Men den tidens praklici voro af den tanken, att detta i teorien
kunde vara godt och väl, men i praktiken dercmol ej vcrkslällbart; och sålunda
hin-drade äfven här trögheten och fördomen utförandet af ett förslag, som icke dessmindre,
ehuru efter långvarig strid och fem ljerdedels århundrade sednarc faun sitt fulla
erkännande.
Då man emellertid hade dc tolf dur- och lolf moll-tonarterna fullständiga —
åtminstone för ögat — så måste man vara dess mera betänkt på alt aplera dcin samt
och synnerligen äfven för örat, ty man ville fullständigt ega transpositionens
beqväin-lighet samt möjligheten af harmoniska utvikningar i alla riktningar, och sålunda
upp-stodo dessa oliksväfvande temperaturer, hvilka endast upplogo’ett visst antal qvinler
i full renhet och (Ördeladc det diatoniska öfverflödel på de öfriga, så godt det ulan
alltför stor obcqvämliglicl ville låta sig göra. Dessa oliksväfvande temperaturer funnos
för Öfrigl i betydlig mängd, hvilkas skilnad endast bestod uli antal, storlek och läge
af de nya, ur den lyckligen dräpta stora vargens substans uppkomna små disharmoniska
vargungarne. Dessa visste för öfrigt ock alt göra sig gällaudc, om ock rj med
samma kraft som deras stamfader egde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
