Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej; till en sådan trollqvinna smyger man sig ju endast i en tät slöja, i afton«
skymningen eller uli nattens skuggor, men aldrig på ljusa dagen.
Nåväl! viljen J all jag skall lösa för eder del gråa husets gåta? Viljen J följa
mig, och stiga uppför de breda stentrapporna? Så kommen. På dessa trappsteg har redan
mången lätt fot ångestfullt stannat och dröjt att gå vidare; dessa ledstänger hafva blif-
vit berörda af mången liten, darrande hand, och dessa hvita murar hafva förnummit
• •
mången rädd suck. Andliigen halva vi stigit upplör trenne trappor; låt oss hämta
andan. Framför denna slutna dörr har månget ungt hjerla slagit hörbart, tron mig det,
ty vi stå nu utanför det ställe, som bostad af — Manuel Garciaf vår tids största
såuglärare.
Vi hölja oss in i den orientaliska sagans trollkappa och träda osynliga och djerft
in i mästarens boning. Skridande öfver en liten försal, öppna vi varsamt en
flygeldörr och träda in i ett enkelt, men behagligt och smakfullt inredt, halfdunkelt rum.
Två sköna, qvinliga byster fängsla våra blickar; den ena bär underskriften: Eugenie
Garcia, den audra del odödliga namnet: Marie Malibran. Två kända porträtter
smycka rummet: den vänliga bilden af den scenska näktergalen och det allvarsamma
anletet utaf Pauline Viardot.
Klangen af toner tränger mäktigt ur det närgränsande kabinettet, den loekar oss
oemotståndligt; vi måste följa, vi öppna sidodörren sakta och stå nu uti mästarens
egentliga verkstad, den verkliga ateliern för den stora konstnärn. De långa, böljande,
röda sidengardinerna äro halft tilldragna och ett mildt rosenskimmer hvilar öfver föremålen;
i rummets midt står ett skönt piano; armstolar vid kaminen, en svällande divan vid
sidan, beströdd med notblad, ett präktigt marmorbord, belasladt med böcker, nothäften,
• •
brefkuverler och papper af alla slag — se der rummets inredning. Ofverallt omkring
stå dessutom nothyllor, och på en dylik, vid sångerskans sida, ligger uppslaget ett
öf-ningshäfte: »L’école de Garcia, fart du chant.» Garcia sitter vid pianot, och midt
emot, på lilet afstand, slår hans lärjunge framför honom.
Mästaren Garcia är ganska stor, ovanligt smärt, och af en verkligt feberaktig
lif-lighet. Hans ansiglc är smalt och dödsblekt; .ett svart, lätt krusadt bår faller
omkring hans höga panna. Hans ögon äro dunkla, oroliga, blixtrande och inspirerade.
Just nu lyssnar han med spänd uppmärksamhet på de svällande toner, som strömma
öfver den midt emot honom slående sångerskans läppar. I nästa ögonblick kastar han
buTvudel tillbaka med en otålig åtbörd; ett kort ord af anmaning, af tadel flyger
öfver till sångerskan, ibland också ett vänligt leende, flnt spe eller intagande skämt,
alltsammans öfverrasknnde afvexiadt med häftiga uppspringningar från stolen, plötsliga
fotslampningar eller förtretade skakningar på hufvudet. Huru sällan ett ord af beröm!
Men ett enda varmt loford ur en sådan mästares mun är också en solstråle, som på
en gäng öppnar alla ifverns och slrätvans ännu tillslutna knoppar.
Huru varsamt berör icke Garcia det kostbara, honom anförtrodda godset, den
menskliga rösten. Huru mildt lager han icke henne om hand, huru ängsligt bemödar
han sig icke alt bevara denna gyllene smältande ungdomsklang, som ju utgör röstens
högsta trollkraft. Det är verkligen omöjligt alt under Garcias ledning förlora delt«*»
blomstcrsloft; denna förebråelse åtminstoue kan man icke, livad man ock för öfrigt må
anmärka eller redan har anmärkt, rikta mot en mästare, hvars metod är så naturlig!
Och huru strängt iakttager han icke hviloskofvcn under sina lärotimmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
