Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- — t
Ander i Trollflöjten.
Tamino är en rol, som »nom operalilteraturen, och, om vi ej bedraga oss, äfven
inom den öfriga dramatiken, saknar hvarje motstycke. Idén, att kärleken hos poetiska
naturer beslår uti dyrkandet af idealet under symbolen af cn mensklig varelse, finner
man af Mozart uti Taminos parti utvecklad till full bestämdhet och klarhet. Tamino
söker visheten, sanningen under del skönas form ; detta ideal ser han inkarneradt uti
den bild som räckes honom: de känslor han härvid erfar, hela den nya riktning som
detta ger hans väsende, skildras i den berömda arian, der man redan finner antydt
uttrycket af denna storartndt lugna kontemplation, som utgjorde ett hufvuddrag i den
fornegyptiska kulten och uti den älskande furstesonen redan visar oss den tillkommande
Isispresten. Uti det stora recitativet i andra akten uppträder hos neofylen tviflet,
hatet, i motsats till det säkra lugnet hos den invigde; i sista akten försvinna alla
dimmor: kärleken leder honom genom alla irrvägar till sanningen; vid Pamiuas hand
bestiger han Isistemplels trappa.
Poeten har i lemligen råa drag drag antydt detta; teckningen såväl som färgerna
i framställningen tillhöra Mozart.
Man finner lätt att en vanlig opcra-Adonis, en förälskad tenor endast kan
tillväga-bringa en parodi på denna djupsinniga skildring. Ander’s framställning är värdig denne
förträfflige konstnär. (Jti arian uttalar han en på cn gång erotisk och religiös känsla,
ännu blott uppenbarande sig i mystiska drömbilder, till dess vid styckets slut allt
uppgår i full klarhet och uttrycket lyfter sig till en lågande entusiasm. Endast vid ett
t
par momenter använde han nog bjerla färger, hvilka i någon mån störde den
kontemplativa karakteren. Glanspunkten i det hela ulgöres emellertid af det stora recitativet
i andra akten, der konstnären sammanfattar verkningarne af sin storartade deklamation,
sill hänförande spel och sin praktfulla stämma till en fullkomlig dramatisk illusion.
Bland de roler Ander här utfört är det enligt vår tanka i Taminos som hans
spel visar sig i sin högsta glans. Genast i första scenen är hans flykt för ormen ej
skrämselns öfverilade brådska, men tillbaka vikandet för en öfverlägsen naturkraft, och
hans nedsjunkande icke den förskräcktes svimning, utan den efter en forlviflad kamp
af sina krafter öfvergifne hjelleus fall. Vid drottningens anblick beskuggar han sina
ögon och sjunker — i stället för den öfliga komplimenten — vid hennes inträdande,
på knä, hvilket, utlördt med denna antikt furstliga hållning, lika mycket ökar
illusionen af drottningens dystra glans, som del motiverar hennes ord till honom: ”0 ziltrc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
