Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sidney. . Vi hafya denna <säsong haft en ganska god operalrupp. Främst
alla sujellerna nämna vi M:me Anna Bishop och hr Laglaise. För alt gifva ett
begrepp om smidigheten hos m:me B:s talent, må nämnas alt hon på en och samma
afton sjöng Lucie i Donizellis opera och Lady Harrietl i ”Martha”. M:me Bishop
sjunger äfven i Johnsons ”Concert spirituel”, der hon redan låtit oss höra nummer
^ • •
ur ”Skapelsen”, ”Messias”, ”Elias”, m. m. — Afvcn hafva vi en ”Liederkranz”, som
regelmessigt hvarje thorsdag håller siua seancer.
• •.
• •
Diverse.
• I
Historiska kuriosa. Den berömde filosofen BoSthius, samtidig roed
östgöia-konungen Theodorik, lat, på Arisloxeni auktoritet, endast oktaver, qvarter och qvinler
giilla såsom konsonanser, under del han dömde terzer och sexler att vara
dissonanser. Han stod sålunda i rak motsats till vår nuvarande musikaliska smak. Först
i 13:de och 14:de seklet gjorde Franco i Köln, Marcellus från Padua samt Jean de
Meurs de första försöken att äfven införa lerzer och sexler i musiken såsom
ofullkomliga konsonanser, och måste för delta källeri utstå många litterära fejder. Den
på sin tid (i slutet af 16:de och början af 17sde seklet) bögt firade Åionteverde
bekrigades från många håll emedan han icke allenast hyllade den af Peri och
Ca-rini införda slilo nuovo (hvilken som man vet i någon mån utträngde kontrapunkten
och gaf impulsen till den dramatiska musiken), ulan ock i sina kompositioner vågade
anbringa åtskilliga ej förut hörda dissonanser. — Sarti, Cherubinis lärare, sökte i
en serskild afhandling bevisa att Mosart ej förstod kompositionen, och då denues
sex första violin-qvartelter försändes till Italien, ålerskickades de till förläggaren med
den anmärkningen att de innehöllo alltför många tryckfel, hvarmed man menade alla
dessa nya harmoniska kombinationer, som numera allmänt beundras — om man ock
måste medgifva alt en eller annan enskildhet svårligen någonsin kan befinnas vara
välljudande. Om den i våra dagar med skäl beundrade Leouora-ouvertyreu (C-dur)
af Beathoven yttrades år 1806 i Wienerbladet ”der Freimiilbige” bland annat i ”De
mest skärande modulationer följa på hvarandra i en verkligen gräslig harmoni, och
några småaktiga ideer, som aflägsna hvarje sken af del sublima, fullända det
oangenäma döfvande intrycket.” . . 1 • ’I . 1
Allt detta bevisar nogsamt all vår barmonilära endast är af konventionell natur
och ingenting mindre än en uti sig sjelf afslulad vetenskap. Tyvärr måste
lonvelcn-sknpen ännu alltför mycket lida utaf den förlamande påtryckningen af ett ännu i våra
dagar ej slocknadt scholnstiskt lidehvarf. u. ,
Ett ännu större ondt, som uppkommer af harmonivelenskapens vacklande tillstånd,
är emellertid den hos okunniga eller nyhelssjuka tonsättare rådande jargonen att
debitera samtidens omogenhet for den köld de röna, och under framlids-musikens
stämpel söka bereda sina barbariska produkter den kurs de eljest på intet sätt
formå vinna.
* W
■ 2
t % »
%r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
