Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 36.
1856.
NY
TIDNING FÖR MUSIK.
4:e Årgången.
Stockholm.
30 Augusti.
Operasäsongen i London*
Coventgardens brand, som lät oss frukta att den eleganta veriden i London sku (li
denna sommar få hjelpa
operor i stället för en —
sig utan italiensk opera, har bekanlligen frambringat ivå
att icke tala om en tredje som en vacker afton föddes på
högra Themsestranden för att några dagar derefter dö af maktlöshet. Den telegrafiska
depesch som underrättade Parisarne att Covenlgarden var en rykande grushög, dref
två gamla motståndare öfver kaualen till England: hr Gye, som hade arrenderat
det konstlempel som uppgått i rök, och hr Lumley, hvars opera i Her Majestys
teater redan för flera år sedan blifvit ett rof för härjande kassadefekler. Londons
W • % p ^ #
publik såg nu Montecchi och Capuleti stå slridsfärdiga emot hvaraudra, och det i rätt
besynnerliga förhållanden. Den ene, Luinley, hade ett praktfullt operahus, men iugen
personal; den andre, Gye, eu verklig Kresus i rikedom pä sångare och sångerskor,
hade ej något bus. Åtskilliga menniskovänner, högsinnade lorder, filantropiska ladies,
sökte förgäfves upplösa det årslånga halet i den harmoni som så väl anstår musikali*
ska impresarier; båda voro och lörblefvo åtskilda och gingo sina åtskilda banor: Gye an*
trädde en vallfärd efter ett operahus och Lumley en irrfärd efter sångare och dansöser;
ödet visade sig nådigt mot båda. Få véckor eller den stora branden förkunnade
jettestora affischer att två fenixar på en gång uppstått ur askan.
Vi vilja först kasta en blick på sällskapet i den lilla Lyceumteateru, som måste
ersätta Covenlgarden. Vi möta der hela personalen från förra säsongen, ända till
pukslagaren och sufllören. Gye hade för den lilla lokalen visserligen icke behöft hela
personalen; hans fulla orke ter, 80 man stark, skulle taga större delen af parterren
i anspråk; och likväl släppte han icke en enda man, af fruktan att han skulle öfvergå till
fienden; heldre betalade han hela korpsen, öfvertalade den till elt afdrag af 25 proc.
af dess förra gage och anskaffade med ångkraftens snabbhet dekorationer, kostymer
och alla de otaliga småting, som äfveu i det bäst ordnade etablissement förbittra lifvet
för en gammal teaterdirektör. Delta var ett mästerstycke, och teatern var i sin nya
ståt väl något anspråkslös, men dock rätt nätt alt påse.
Äfven programmet var anspråkslöst. Stora operor med väldiga körer och
scenerier förbjödo sig sjelfva. Man måste hjelpa sig fram med Norma, Comte d’Ory, Bar*
beraren, Lucrezia, och framför allt måsto Verdis Trovatore göra tjenst, som här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
