Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
kommit alt alllid den äldste skulle ärfva reliken och cftcrlcmna den åt den yngre i
ordningen. Då graföppniugen inlräffade, egdes hufvudet af en embetsman i Wien, hr
P. Detla förhållande tycks icke varit alldeles okändi, ty man höll en sträng husvisilation
hos honom, men fann icke hufvudet, hvilket hans hustru hade doldt uti en halmbädd.
Endast de förtrognaste vänner Gngo numera se reliken, och slutligen beslöt
ega-ren att lestainenlariskt öfverlåta den åt musikvännernas sällskap till evärdeligt förvarande.
Man då hans advokat gjorde honom uppmärksam på, att reliken, då den ej så alldeles
var hans rättmätiga egendom, ofelbart skulle sändas till Eisensladt, borttog han denna
punkt i testamentet och öfverlemnade i sin dödsstund hufvudskålen åt sin läkare. Dess
vidare öden äro okända.
Bcethovens byst. Sedan den store mästaren afiidit i sin enslighet, begåfvo sig
de på den liden unga artisterna Danhauser och Ranfll till den aOidnes boning för all
teckna hans bild och forma cn gipsmask. Saken aflopp ej, oaktadt ögonblickets allvar,
utan en tragikomisk nyans. Danhauser hade med krayonen tecknat porträttet, men
gipspåläggningen hindrades af den dödes skägg som under sjukdomen förblifvit orakadt.
Den tillkallade barberaren begärde för rakningen en dukat, och då detta öfversteg
de båda artisternas förmåga, måste de besluta sig till alt sjelfva verkställa
operationen. Danhauser intvålade ansigtet och Ranftl bortskrapade skägget, hvarefter den
förre började forma masken. Efter denna förfärdigade skulptören Dietrich en byst,
den enda äkta och träffande; men efter den trettonde afgjulningen brast formen. Inga
sednare efterbildningar hafva lyckats återgifva det karakteristiskt stora och den
Icf-vandc natursanningen. De båda målarnes företag och Danhauscrs plastiska försök är
det som vi hafva att tacka för den enda äkta och lyckade afbildningen af Beethovens
drag; Becthovenstatyens hufvud i Bonn är ock formad efter denna byst. Flera af
Beethovens beundrare lyckades komma i besittning af några originalafgjutningar; de
Öfriga, som egdes af Danhausers enka, öfvergingo genom målaren Raflalls bemedling
till enskilda personer.
Den första föreställningen af [phigenia i Paris år 1774 var ännu rätt bristfällig,
emedan Gluck först måste bilda sångarne till uppfattningen och rätta behandlingen af
hans musik, hvilket så i hast icke fullkomligcn kunde lyckas; han yttrade dertöre, att
om han för kompositionen af en opera ville begära 20 livres, borde han för
föreställningen åtminstone ha 20,000. M:il Sophie Arnould, lika berömd för sin säng som
för sin qvickhet, sjöng sitt parti högst behagligt och mycket exakt, men recitativernas
föredrag lärer ingalunda varit fulländadl. Legros (Achilles) missbrukade sin herrliga
stämma till ett oerhörd! skrik. Sångaren Larrivée, sedermera berömd såsom
Aga-nieinnon, hade i början icke så alldeles riktigt uppfattat delta parti. Vid en
repetition hände del att Gluck cj var rätt nöjd med uttrycket af ett ställe, men lugnades af
Larrivée med dessa ord : »låt mig bara sjunga i kostym, så skall ni inte känna igen
mig». Gluck afvaktade generalrepetitionen, som hölls med dekorationer och kostymer,
och hade tagit plats i en loge, för att bättre kunna bedöma musikens verkan. När nu
det kritiska stället icke gick bättre än förut, ropade han till sångaren: »Larrivée, jag
känner igen er!»
STOCKHOLM, TBVCKT HOS I8AAC UAHCLS, 1856.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
