Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ekonomiska af sin hushållning med särdeles förkärlek. Att flytta bostad var hans
passion, och på sitt sjukläger gaf han befallning om alt hyra andra rum; han
beställde nya möbler och ingick i de minsta detaljer rörande den nya våningen. Då
han stod fast vid sin afsigt att flylfa, så måste man skrida till verket, och sålunda
inträffade, att man just på hans dödsdag började flytta hans möbler till den nya
lokalen, den han likväl aldrig skulle komma all bebo.
Hans plågor tilltogo nu betydligt, och ehuru dödens skuggor redan lägrat sig Öfver
hans förtärda anletsdrag, öfvergafs han aldrig af sitt själslugn. Han yttrade ofta en önskan
att få sin^graf bredvid Bellini^s, med hvilken utmärkta musikdramaturg han stod i ett
särdeles vänskapligt förhållande. BellinCs graf, på Pöre-Lachaise, ligger tält bredvid
CherubinCs, och det var i närheten af dessa tvänne b vilorum, Chopin ville få sitt
stoft jordadt. Längtan att få göra personlig bekantskap med dessa mästare, utgjorde
cn af de bevekelsegrunder, som förmådde Chopin att, vid sin resa 1831 från Wien
till London, taga vägen öfver Paris.
Anda till sitt sista ögonblick iaklt Chopin den, måhända något öfverdrifna
grannlagenhet, som han ständigt visat i umgänget med sina vänner. Han ville icke
oroa dem genom någon åslundan alt af dem laga sitt sista farväl; men dem som
besökte honom, lackade han på ett så hjerlligt sätt, att alla insågo, huru stort värde
han satte på att blifva saknad.
Det vigliga ögonblicket nalkades.
Chopin’s syster och vännen Gutmann aflägsnade sig icke mera från hans läger.
Grefvinnan Delphi ne Potocka hvilken var stadd på en resa, återvände genast till
Paris, då hon erfor att icke något hopp fanns mera alt rädda vännen.
1 salongen bredvid det rum der Chopin låg på sin dödsbädd, samlade sig de
personer som regelmässigt besökte honom, för att i hans blickar liisa den tröst, som
hans läppar icke mera förmådde intala dem. Söndagen den 13 Oktober öfverfölls
den sjuke af häftiga, ihållande plågor, dem han med stor själsstyrka föredrog.
Grefvinnan Potocka, som befaun sig bland de närvarande, kunde icke mera dölja de
frambrytande tårarnc. Af en hög gestalt, smärt ocb hvitklädd, liknade hon den skönaste
vision som någonsin af en målares fantasi blifvit framtrollad på duken. Då krisen
lemnade Chopin några stunders ro, bad han grefvinnan sjunga något. I början trodde
man att han yrade, men då han ensländigt upprepade samma bön, vågade ingen
att sätta sig deremot. Man rullade pianot, som stod i salongen, fram mot dörren
till sängkammaren, och grefvinnan sjöng, under det hon gjorde våld på sig för att
qväfva sina snyflningar. Chopin tycktes lida mindre då han hörde henne. Hon sjöng
den berömda hymnen till den heliga Jungfrun, hvilkeu sång skall liafva räddat lifvet
på Strndella.
"Min Gud, hur vackert, bur innerligt vackert 1" utropade han; "en gång till, en
enda gång till!"
Grefvinnan, ehuru öfvcrväldigad af smärta, hade dock tillräcklig kraft att
efterkomma sin väns och landsmans sista önskau. Hon satte sig ånyo till pianot och
sjöng en psalm af Marcel/o.
Men på en gång sammanför den sjuke. Man trodde alt det var dödsförebudet; alla
nedsjönko på sina knän i djup tystnad, och endast grelvinnans röst klingade
sera-phiskt genom rummet, då och då afbrulen af de omkringslåendes halfqväfda suckar.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
