Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• a
Konung Fingal som å sin sid.i känner sig rörd öfvcr deii utrga prinsessans
hän-gifvenhet, och dessutom är intagen i hennes oemotståndliga skönhet, står just i begrepp
att taga henne till äkta, då kriget med ftomarne under Kejsar Caracnlla utbryter-
Fingal rustar sig • att möta fienden; men då han finner Comola stå Tast vid sill beslut
att följa honom på tian» ärofulla bana, befaller han henne <itl uppehålla sig på ett
visst afstånd från stridsplatsen och lofvar, alt, såvida han ickc stupar under nattens
mörker, vända tillbaka till henne.
Comalas ångest under det hon väntar på Fingal, livars tapperhet gör fienden stort
afbräck, är framställd i den tonsats som bildar introduetionen till ifrågavarande
musikaliska verk. Den unga kungadoltren sitter väntande, lyst, och mörk i hågen; hennes
lvänneV stora’’grå hundar ’ligga’’i daggen vid hennes foliér; det ädla hufvudel hvilar,
lutadt mot hennes hand; hennes hästar Höja vildt ikring bland bergen, under del
hennes blåa ögon, ängsligt spanande* slå vända mot Strids fält el. 1 >l!<’
’ Plötsligen vr$ar sig för hennes stirrande blickar Hidallan, son af Lemör; Fingal
har sändl denne ungo höfding till Comala alt för henne liHkiiiiöagifvb sin seger och
sin återkomst. Hidallan har, likasom Jagn, älskat, och hans försmådda kärlek har
förvandlat sig i ’en1 ursinnig svartsjuka. Glädjens och lyckans sändebud är trolöst nog
atl ikläda sig en falsk’ skepnad, och att gifva sin konungs älskado en osannfärdig
berättelse om hjelt^ns nedertegochyöd.n/idi! «..( d*>»» .tpitj«! tgiäovl tis b •»•o i4*/Til mo*
■ »5t Vid dessa Hidallans ord blir Comafa utom s*g af sorg.n< l sin förtviflan slungar
denna bergenas dotter ett förbaonelsons verop * öfver Rom, och vändande sig mot det
förrädiska sändebudet, hvnrs bedrägeri hon icke anar, utbrister hon
*Hvi kom do Hidallan! för att säga mig att min hjelle dukat under? Ack! hade
ieke du visal dig för mig såsom en dödens budbärare, kunde jag1*vågat hoppas att fö
återse bonoih — kunde jag hafva trott atl det var-honom; jag såg på klippa» derborta.
Det äir «fn trädstam, på hvilken månans darrande sken fallit; det är vinden från
bergen, hvilken för mig ljöd som ’tonerna från hans liornl O! att också jag stode- få
stygens stränder och med mina tårar1 kunde lilva ooh vederqvicka hans älskliga au*
lébdfitf P1 f’‘ f ^ " •»’.* ’ v\ *’ \ \ ’• «V. • . > ; *• "• i ’ »b 1’Sii*
’ Gade har som en mästare behandlat hela denna situation. <; ^ v»
1 Emellertid afbrytes Comalas veklagan al en krigsfanfar; det Kr Fingal, som
vänder : tillbaka, omglfven af sina barder oeh krigare. Ett bifaltsjubé! skallar till
segrarens ära; alla tränga sig frAm till honom, alla igenkänna de i honom Fidgal, alla,
utom den bleka- unga mön* som förkrossad af sin sorg, ett rof för en hemsk
me-hmcuH,;‘ i deu nngo furste som står framför henne, blott tror sig se sin älskades
vålnad. • ! • ’* *• ""’**"*
”Ack, led mig du t»H dill hem, der du nu tagit din bostad, och låt mig hvila
vid din sida, du älskade;1’du dödens son P utropar hon i sin förvirring. Forgäfves
söker Piogal att laga henne ur hennes villfarelse; den olycksdigra tankan har helt
och hållet beraaktigat sig henne, och då hon sluteligen vaknar ur sin irring, är det
för sent: Döden som hon anropat, har bönhört henne.
"Det är ju verkligen hau", klagar hon, "det är Fingal! Han har ärofullt ålerväudt
till u)ig> hans segerrika baud tryckeri, min. 0, låt mig sälla mig ned på denua häll,
l ’j
i K
M •
• ll ** t i i# t. • * * *
i i*
• l
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
