Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26 januari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATTEN TILL SÖNDAG
17
mitt hjärta skulle brista, mitt hjärta som varit så
slankigt och tomt hela dagen. Inga ord hjälper, jag
duger ej att beskriva det obeskrivliga. En månsten —
ack bort med detta ord, alltför tungt och
oföränder-ligt. Giv mig ett överjordiskt ord och jag skall gärna
beskriva överjordiska ting. Så där ja, nu är det
outhärdligaste över, det var väl. Ljusen som tändas nu
där borta, äro också sköna mot de mörknande
massorna av hus, men de äro jordiska dock. Jag kom i
alla fall på dem med att ha ett kort kärleksögonblick
samman med skymningen, då de voro röda. Men när
mörkret kom, det allvarliga mörkret, stodo de
vaksamma och klara som stjärnor.
Det enda rörliga i hela tavlan är nu ljusen, som
de tama små tappra färjorna bära i näbbet och under
vingen, när de göra sina regelbundna turer genom
isen.
Jag tog på mig och gick ut och råkade lika
oförtänkt in i en ny skönhetsvärld. Jag vandrade längs
med vattnet som skiljer mig från Långholmen, jag
vet inte vad det heter. Här stodo stolta gamla träd,
sådana som en gång planterats kring en herrgård,
nu uppslukad. Lindar, almar och popplar reste sina
kronors oförlikneliga arkitektur över mitt huvud,
pilträden svepte sina grenar över vattnet. Det var
isbe-2. — Wägner, Natten till söndag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
