328 Det sistnämda tillräknade honom fantasiens man, Esaias Tegnér*), som en förtjenst. Förnämligast i musiken uppgick hans känsla. Geijer var en aningsrik natur. Han anade gerna något —• som han uttryckte sig — »bakom bergen». Det var en själ, som sträckte sin flygt mot drömda himlar. Hvari skulle väl en sådan ande finna ett bättre uttryck än i toner? Också gick musiken som en kungsådra genom hans själ, hans lif. Hon hade en väsentlig del i hans personlighet. I dess djup klingade alltid en ton eller en serie af toner, som sökte sig fram i dagsljuset, för att få en rätt bestämd och förnimbar form. Mycket har helt visst förklingat, som verlden ej känner, men hvad hon känner är mindre en frukt af konst, än af natur. Derföre trängde ock dessa toner till hvarje hjerta och göra det väl ännu, och en sen efterverld skall kanske ånyo uppdaga dem som dyrbara fynd ur en forntidsgrift. Om denna lefvande graf till en väsentlig del blefve det minnesgoda folkhjertat, så bör det ej förundra oss, ty dit höra otvifvel-aktigt åtminstone »Vikingen» och »Kolar-gossen». Andra sångstycken finnas, som på ett gripande sätt teckna Geijers själsstämning vid märkliga skiften i hans inre lif, åter andra, som åtminstone studentsången aldrig borde glömma. Det finnes äfven några, som antyda eller blotta i Geijers natur en hittills i allmänhet förbisedd egenskap. Dragen deraf återfinner man i »Nya märkvärdigheter», äfvenså i det nu sällan hörda sångstycke, som börjar med dessa ord: »Att älska Gud, kung, fädernesland» m. m. Här frambryter en humor, sopi ej är främmande för vissa af hans skrifter och i de muntliga föredragen från lärostolen icke sällan förrådde sin tillvaro. Den uppenbarade sig ej blott i synpunkten, utan äfven i framställningen och tonen. Geijers musikaliska anlag visade sig redan tidigt. Huru de framkallades och utvecklades, har han sjelf berättat i sina »Minnen». En gammal, till hälften döf moster förde honom vid sex års ålder till klaveret, den tidens piano. De första läro- spånen voro dock det unga, lifliga sinnet föga behagliga. Då mostern kom in till lektionen, hoppade stundom lärjungen ut genom fönstret. Men hon, som väl visste, att grundläggningen till all slags nyttig, nödvändig och äfven angenäm lärdom i ungdomen merendels måste förenas med mer eller mindre tvång, förtröttades ej. Hon var, som qvinnan oftast är, tålmodig och ihärdig. En aldrig slocknad tacksamhet hos lärjungen blef ock hennes belöning. Äunu på sin ålderdom välsignade han hennes minne. Hon hade väsentligen bidragit till hans lifs renaste njutning. »Hvilken välgerning», utbrister han vid berättelsen härom, »är större än meddelandet af en ädel konst, känsla af rik njutning för lifvet.» Hvad mostern börjat, fortsattes och fullbordades af en åldrig, mångsidigt bildad vän**) till hans fädernehem. Genom honom gjorde han småningom bekantskap med nyare tiders musikaliska mästerverk och förvärfvade så redan som yngling en »verklig musikalisk bildning». Haydn, Mo-zart och Beethoven voro — bland många andra — föremål for hans tidiga studium och beundran. Student i Upsala skrifver han ofta till hembygden om musik. Han lefver synbarligen deri med en själfull ynglings hela hänförelse. Emellanåt skyndar han till hufvudstaden, för att få höra något ryktbart konstverk i tonernas verld. Om den förestående musikaliska festligheten är han på forhand underrättad genom bref. Så lyckades han vid 22 års ålder första gången få höra Mozarts bekanta »Requiem». Han är dervid utom sig af förtjusning. Det öfverväldigande intrycket söker sitt utbrott i bref af d. 9 Mars 1805 till hans, som det synes, mest förtroliga vän i hemmet, hans syster ***). Men icke blott känslan utgjuter här sitt svall, äfven omdömet har sitt ord. Man ser den djupt musikaliske ynglingen, men ock den redan insigtsfulle kännaren. Så finner man äfven här spåren af en tidig mognad, ehuru Geijer sjelf påstår, att hans utveckling varit långsam. Båda uppgifterna låta likväl förena sig, då man vet, *) Tegnérs efterlemnade Skrifter, d. 2, s. 3 m. fl., andra brefvet till Geijer, måhända det märkligaste af alla kända bref från Tegnér. **) Kapten Rappholt. ***) Johanna Maria född 1785, gift 1810 med en slägting, brukspatron Samuel Troili på Ransberg, död 1863.