25 m. fl. förseelser, och ehuru alla dessa omständigheter voro teatern ganska väl bekanta, fann dock m:ll Löv sig föranlåten att äfven göra sin uppsägning, hvar-till hon som skäl uppgaf, att hvad som nu händt hennes kamrat Schylander en annan gång kunde hända henne, och att hon alldeles icke hade lust att komma i arrest; hvarpå ordningsmannen svarade, att det förmodligen skulle hända, om hon på samma sätt gjorde sig brottslig, men ej i annat fall. Fru Marcadet, som veterligen ej framför m:lle Löv hade andra orsaker till missnöje, än den sällsynta nåd konungen henne nyligen bevisat, förenade sig med den sistnämnda att uppsäga sitt kontrakt. Som denna teater och dess reglemente vore gjordt efter den Parisiska, hvilken ej erkänner andra befallningar än konungens genom les Gentilhomm.es de la Chambre, så hvarken borde eller ville hon underkasta sig andra ordres, än dylika. Ahlgren, som förmenas vara upphofsman till båda aktrisernas revolt, hade äfven förut sjelf uppsagt sin tjenst.» I sin nästa skrifvelse, dat. d. 8 juli, kunde Clewberg ändtligen berätta: »Stillheten inom teatern är nu i det närmaste återställd, och torde det vara blygseln, som hindrar de missnöjda att ännu återkalla sina uppsägningar.» Denna stillhet lemnar också Clewberg rådrum att för konungen omtala ett och annat, som dessutom timat vid teatern. Så berättar han att en m:lle Felix begärt att få debutera. »Hon påstår sig sjelf kunna alla roler, att hon eger ett förträffligt minne och en outtröttlig arbetsamhet. Hon fordrar att efter sin succés, om hvilken hon är fullkomligt förvissad, blifva engagerad för le premier employ en chef.» I detta samma bref regalerar han slutligen sin konung med följande äkta kulisshistoria: »I dessa dagar har Després (den berömde dekorationsmålaren) med mycken filosofisk köld och ett slags ceremonie beledsagat m:lle Therese på ett skepp, som var färdigt att afsegla. Han lärer der till henne hafva hållit ett tal, hvari han föreställt henne den aktning han nu vore sig sjelf skyldig, i anseende till den förändring hans stånd undergått, att han ej mera, för publikens omdöme, kunde lefva med en person af så equivoque reputation som hon; att han nödgades för evigt skiljas vid hennes person, men att hon likväl alltid skulle ega hans hågkomst och protektion. För lilla Bauman skall han hafva yttrat sig, att om någon hädanefter kunde göra sig till mästare af hans hjerta, skulle det blott kunna vara »une femme comme il faut’.» (Forts.) Dikter af Arthur Fitger. Konstnärsöde. Nu, när åter all naturen Fylls af vårens friska pust, Känner äfven jag mig buren Af en liffull skaparlust. Tankespöken, er jag manar Ned i glömskans djupa natt; Stig, du gudom, som jag anar, Fram med nya bilders skatt! Gyllne färger ser jag flöda, Ljus, som aldrig tryter — nej! Himmelsblått och purpur glöda, — Stackars öga, bländas ej! Allt, hvad dessa dimmor sluta In af brokigt hvimmel, — allt Skall jag nu i former gjuta, Ge bestående gestalt. Och då jag till verket skrider Jublar det ur hjertat så: O, välsignad alla tider, Sälla konstnärslust, ändå! * * * Höstvind genom skogen strömmar, Jorden ligger som på bår; Er jag tänker på, I drömmar Från en skön, förgången vår. Då jag kände hjertat rasa Modigt som en djerf berserk; . Nu är saken gjord: med fasa Skådar jag mitt eget verk. Då jag fick berusad famla I en himmelsk gloria än; Nu den skingrat sig, — det gamla Spökansigtet synes igen.