Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 2. Februari
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
»En sådan gudsnådelig pultron»
fortsatte den förste talaren, »han påstod,
verte-bleu, att vi spelade cinque et neuf om
vårt folks välfärd — mon Dieu, och
endast derför att vi vilja göra ett nytt
fälttåg mot ryssen. Men jag skall lära honom
att en annan gång blanda för mycket
tokprat i sina predikningar.»
»Meijersdorff har rätt», läspade en tredje,
en medelålders man med pussigt, skinande
anlete, »presterne och framför allt vår
hög-vördige motståndare Juslenius, äro nu värre
än sjelfva bondpopulacen — men quel bruit
pour une omelette! Våra stridigheter börja
snart öfverga till det löjliga. Vore det
icke mycket bättre att en hvar i fred och
ro stannade hemma i landet och
öfverlem-nade åt rådet att ensamt råda och styra.»
»Dumt käringprat» inföll Meijersdorff
kort.
»För att mon frère i lugn och ro
skulle få uppöfva sina redan förut
tillräckligt utbildade smakorgan, genom att
resa landet ikring, för att inspektera sina
vänners kök» — inföll en fjerde med tysk
brytning, en storväxt man med slappa,
glopiga anletsdrag och svarta mustacher,
iklädd en blå rock med urblekta
guldbroderier och en stor svart peruk. »Nej rörelse
i spelet måste det vara, om vi hafva
Sveriges ära och uppkomst till mål och vilja
återtaga hvad som gått förloradt.»
»Enligt min tro borde man icke först
börja med tronföljden?» läspade den lille
bleke.
»Parbleu, mes amis», sade Meijersdorff,
skrattande utan att fästa sig vid den sista
talarens fråga. »Nu skall Schulenberg
äfven söka värfva oss för sina stolta
stor-magtsdrömmar genom att tala om Sveriges
ära och uppkomst, men hur går det väl
med dina egna Geschäft, och din stora
passion, cher ami? Vi skulle ju alla varda
delaktiga i denna nya Salbergsgrufvan såsom
en välbehöfilig uppmuntran åt våra hittills
öppna pungar? Hur var det mon frère?
Vill icke prins Vilhelm löna sin trogne
minister efter förtjenst»?
»Taissez-vous Meijersdorff», sade den
lille fete, eller för att nämna honom med hans
rätta namn, hofjunkaren Jean Christophe
Laforme. »Lemna hans affärer i fred, så
att vi icke ett tu tre få ett nytt slagsmål
på halsen. Jag skall i stället berätta för
er en amusante nouvelle.»
»Om kungens senaste bal en masque i
Carlbergsparken», ropade alla på en gång,
»men den nouvellen har du redan berättat
för oss fem gånger.»
»Nej bättre på min ära! Hör bara på.
Lisette von X — Ni känna henne alla —
en förtjusande söt och aimable varelse —
kan ni väl tänka Er? — Hon har blifvit
otrogen partiet.»
»Pardon, intet raillerie», sade
Meijersdorff häftigt afbrytande.
»Fullkomligt allvar; på sista picknicken
på Liljeholmen hade hon alla moucherna
på mössidan.
»En sådan nippertippa», inföll den lille
bleke med en förnäm rynkning på näsan.
»Hennes pappa började ju för icke
längesedan såsom simpel skrifvare.»
»Sant, mon ami, men nu har han
arbetat sig upp till en så ansenlig bläcksudd,
att han kan göra i politik hela veckan och
hafva taffel med tio frikuverter hvarje
måndag för sina mössvänner. Men — för att
lemna pappa, — en af våra vänner —
gör det samma hvilken, — som såg att
ena halfvan af hennes förtjusande anlete
var alldeles hvit, ville detta oaktadt bjuda
henne armen till en angläs... och kan Ni
väl tänka hvad hon svarade honom:
»monsieur», sade hon med en impertinent
snörp-ning på den söta munnen, »ser alltför väl
att jag nu mera hör till min fars parti
och torde derför behaga kasta sina blickar
på någon annan dam och icke göra några
ansträngningar för min ringa okunnighet.»
Laforme sökte härvid draga i hop sina
läppar till ett tyst skratt under det han
med en mystisk blick såg på Meijersdorff
och Schulenbergs anlete vardt aldeles
pion-rödt af den häftiga ansträngningen att
återhålla skrattmusklerna.
»Lisette är ung och skön», sade
Meijersdorff liknöjdt; »admirabelt väl växt, dansar,
sjunger och spelar Clavecin excellent, har
vett som en engel och det bästa hjerta, men
— parbleu — hennes tokiga systers griller
ha’ gjort henne tokig! Med min courtoisie
på det hållet är det för länge sedan slut.»
»Var det ingenting annat än min lilla
otur härom dagen som du hade att berätta?
Har du ej något annat af ditt tokprat att
komma med? Hur är det, har kungens
favorit valpat ännu ? Hur står det till med
gubben Wrangels hjertklappning, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0060.html