372 smög han sig försigtigt intill planket. En sakta knackning hördes. »Du kommer sent» hördes Svenskes röst hviskande svara från andra sidan trädgårdsstaketet. »Hon är redan halfgången tio». »De ville icke släppa mig förr, Ers nåd — men än är tid. — Litet mer åt sidan hans nåd, posten kunde annars höra oss». »När skola de hemta honom?» »Klockan elfva. — Fyra dragoner af lifregementet skola rida framför vagnen och fyra efter». »Hur många man har vakten?» »Väl sina femtio, med alla posterna». »Och officern?» »Hans nåd känner honom inte. — Det är en af Lagercrantz’ vestgötar». »Och posten vid dörren?» »Sofver som en käring i julottan». »Står någon innanför i salen?» »Nej». »Vänta mig då i porten — men gif tecknet i tid om något skulle vara å färde. Är båten färdig?» »På det vanliga stället, hans nåd, vid nya bron». Lars lyssnade en stund om några ytterligare frågor skulle följa. Derefter smög han sig försigtigt till baka utefter häcken och inträdde i vaktrummet. En stund derefter rullade en heltäckt vagn med nedfälda gardiner för fönstren uppför regeringsgatan. Efter honom följde fyra ryttare i lifregementets uniform. De få vandrare, som voro ute denna tid på dygnet, vände sig om och sågo nyfiket efter honom. Han stannade utanför generalen Buddenbrocks hus. Ryttarne delade sig en till hvartdera gathörnet för att af-hålla de få nyfikne, som kunde samla sig. Knappt var detta skedt förr än kusken med ett raskt språng hoppade ned från kuskbocken och öppnade vagnsdörren. »Det lyckades bra», hviskade han åt den utträdande officern. — »Men Gud låte dem icke märka det för snart». »Jag reglade dörren med dubbla slag — och ryttarne misstänka ingenting — men låtom oss skynda!» Porten öppnade sig nu och den nämde officern, åtföljd af en soldat, som haft sin plats på kuskbocken, ingick i huset. Underrättelsen att vagnen, som skulle afhemta generalen, stod utanför, hade fallit ned som en bomb inuti vaktstugan, der soldaterne ännu voro sysselsatte att lyssna till Lars’ historier. Med afvigvända peruker och utan hattar hade de rusat till sina gevär. Reiter sjelf hade i första häpenheten icke funnit reda på sin värja och hade derför icke hunnit ordna manskapet, då officern inträdde. »Hvad vill detta säga?» frågade denne i sträng ton. — »Är icke allt spel och dryckenskap förbjudet på vakt?» »Nådig herr kapten» stammade Reiter. »Och hvad är detta för en gynnare» fortfor han, då han i det samma såg Lars, som smugit sig till ett hörn af rummet. »Ja, det var så . . . »Tag honom i förvar, Flinta», sade han till den soldat som följde honom, »och följ efter. — Håll er nu vackert i ordning när jag kommer ner, så att icke generalen får se, hvilka dåliga soldater ni äro». Med dessa ord lemnade han rummet och uppsteg för trappan till öfra våningen. »Hvilket rum var det», frågade han Lars i hviskande ton i det han villrådig stannade i förstugan. »Rätt fram, nådig herre». »Vänta då här utanför». Då Svenske, ty officeren var ingen annan än han, inkom i salen rådde der nästan fullkomligt mörker. Ulrika som lutat sig ut genom fönstret, tydligen för att efterse hvad vagnen skulle betyda, rusade häftigt upp, då hon såg honom inträda. »Skynda Ulrika», sade Svenske hviskande, »ingen tid är att förlora, säg åt generalen». Hon såg förvånad på honom. »Hvarför tvekar du? Ingen tid är att förlora». »Alltså var det icke du Carl?» »Jag? Hvad menar du». »Som följde kusin Liewen i middags». »Hur så?» »Och som du älskar?» »Inga barnsligheter Ulrika». »Hon log så vänligt mot dig». Ett drag af bitterhet lade sig öfver hennes anlete. »De säga att hon skall vara din brud». »Hvilka?» »De. . . som för mig inte dölja något . ..» »Du talar i gåtor och det är nu icke tid att gissa dem. Jag har ingen annan kär