9 de än oro, som talade ur hans ögon, då han skyndade mot dörren. Men denna var stängd och motstod alla hans försök att öppna henne. Kätchen syntes lika förvånad som han öfver denna upptäckt. Soldaterne hade nu lyckats från yttre sidan fälla vindbryggan, deras sporrar klingade redan mot stengolfven i de nedre korridorerna. Men ju närmare faran kom, dess lugnare vardt främlingen. Han satte sin gråa filthatt på hufvudet och drog den långa huggvärjan, som han lade vid sidan om sig på fönsterbrädet. Han spände der-efter sina båda ryttarepistoler och sigtade mot dörren, som om han velat vänja sig vid afståndet. Medan han var sysselsatt med sina vapen, hade flickan återvunnit fattningen. Hon skyndade till dörren. Denna hade förr tillstängts med lodräta bommar, upptill och nertill, hvilka inträdts genom stora jernygglor. Hon satte nu sin ena fot genom de nedre ygglorna, i det hon höll klinkan på låset stadigt fast i sin högra hand. Hon var som blomman i fabeln, hvilken i sin barnsliga föreställning om naturens kraft, ville med sin späda stängel hejda det nedrullande klippstycket. »Du skymmer utsigten» ropade emellertid främlingen så snart han förstod hennes afsigt. »Håll dig bakom värjslängarne, det är bättre — och passa på vid fönstret.» Flickan skyndade att lyda hans befallning, men plötsligt tycktes hon röna en annan ingifvelse. Inom ett ögonblick stod hon vid den höga, gammalmodiga bönstolen, som hade sin plats i en mörk vrå af salen. Med nästan öfvernaturlig styrka drog hon honom utåt golfvet, i det hon nickade åt främlingen att hjelpa sig. »Den heliga jungfrun skall skydda oss,» ropade hon andtruten »om vi draga honom framför dörren. — De skola icke kunna rubba honom.» Hon hann icke säga mera. Väldiga yxslag dånade i det sam-na mot dörren och förtogo ljudet af hennes stämma. »Hvem der?» ropade främlingen med hela styrkan af sin röst. »För Taupadels dragoner!» svarade ett dussin barska röster utanför. I det samma gaf dörren vika och föll brakande inåt golfvet. »Är det grefve Nils?» utbrast främlingen förvånad i det han sänkte den redan höjda pistolen, då en ung välväxt ryttare, som tydligen var soldaternes anförare trädde in med sänkt värjspets. »Är det du som på detta sätt möter oss med hugg och rop, som vore vi en flock kreatur?» »Ers Maj:t värdigas förlåta oss. Men bönderne ha gjort revolt i bygden. Det var endast en list, som de uppfunnit, att Horn