22 frukosten ila de med jernväg in till sina kontor eller fabriker, stanna der ända till kl. 5 å 6 e. m., då de återvända till den sena middagen och tillbringa återstoden af dagen i skötet af sin familj. Denna dagordning beträffande arbete, måltid och familjelif är för öfrigt, som bekant, den i England allmänna — och den tyckes mig efterfölj ans värd. Till den klass personer, som ofvan skildrats, hör äfven min vän och värd Mr. L., en förmögen och fint bildad »lawyer» (jurist), i hvars gästfria familj jag nu, på särskild inbjudning, vistas; och det är ur ett högt beläget sängkammarfönster i hans vackra och trefliga bostad i E. vester om London, som jag nu morgonfrisk och nytvättad tittar ut. På gatan börjar det redan bli en smula lif. Bagaregossen och slagtargossen, barhufvade och välkammade och med snygga blå förkläden, äro redan i rörelse, köra hastigt fram i sina lätta, brokigt målade och med firmans namn försedda åkdon, stanna här och der vid gårdsportarne, ringa på, aflemna sina förråder och försvinna lika hastigt igen. En eller annan sådan pojke, också barhufvad, kommer till häst sprängande framåt i full galopp med sin korg dinglande på armen. Det är slagtarens eller bagarens lätta kavalleri, som användes till extra och mera brådskande expeditioner. Betydligt långsammare går det för en gammal mjölkgubbe, som nu traskar förbi i sakta mak, bärande sina byttor i ett slags ok och klädd i en särskild sorts »mjölkgubbe-uniform», på hvilken han kännes igen. Han tvingas snart att hastigt vika åt sidan för en stor omnibus, som just nu rullar tungt fram öfver vägen. Omni-busen, som ser ut som ett vandrande annonsblad — så betäckt är den med annonser såväl målade på sjelfva åkdonet som tryckta på plakater — är alldeles öfverfylld med passagerare både inuti och på taket. Många af dessa tyckas, att döma af vissa yttre tecken, vara ^derks» (skrifvare) af en viss lägre ordning, hvilka nu äro stadda på väg till jernvägsstationen för att med den tidiga tränen återvända till sitt sträfsamma arbete i London. Här och der utanför gårdsportarne och grindarne ser man snygga huspigor i sina hvita förkläden och hvita små mössor för ett ögonblick titta efter omnibusen och derpå med fördubblad ifver återtaga sitt arbete med att feja portarnes klockhandtag och namnplåtar, hvilka snart under deras händer blixtra i solskenet. Andra med ärmarne högt upp-vikna ligga på knä vid stora trappan och gifva henne den vanliga morgontvätten. Så snyggt och nätt håller en flicka knappt sitt dockskåp som en Engelsman sin bostad. Men under hela denna tid som jag betraktat taflan utanför