30 Hvad desse varit för slags folk visste ingen, och gumman, som höll pojken öfver funten, hade man aldrig sett eller sport mer än den gången. Hon såg just icke mycket rar ut heller, ty hon var liten och skrumpen och liknade på ett hår en trollkäring. Troligtvis var hon det också, efter gamle Per aldrig ville säga någon hennes namn eller hemvist, och hvad Konstig lärt och visste, det hade han nog fått af henne såsom faddergåfva, efter han icke lärt det af någon annan. Kyrkoherden kunde således gerna säga hvad han ville, och kalla mästaren håde snille och andra utländska namn, så var det nog ändå på det sättet, efter det icke kunde vara på annat vis, mente Karin, och detta var hon så säker på, som att hon sjelf icke var någon trollkäring. Hennes förklaring syntes också alla så naturlig, att ingen enda — icke ens sjelfva klockaren, som dock var skyldig att hålla med presten, när det gälde att hedöma folks kunskaper, — vågade hysa annan mening. Under de år jag ströfvade omkring för att studera vårt lands gamla minnen och det svenska folklynnet i dess olika skiftningar, kom jag en gång till den bygd, der Mäster Konstig bodde. Såsom min instruktion bjöd sporde jag flitigt efter än ett än ett annat, men fick i allmänhet föga upplysande svar, och på mina förnyade frågor blef vanligtvis slutet en hänvisning till mäster Konstig. Han var den, som kunde gifva besked om allt, hette det, och om honom berättades vidt och bredt hvad jag här i korthet meddelat. Att lära känna en så ryktbar man var under sådana förhållanden en ovilkorlig pligt, hvars uppfyllande borde bereda mig ett verkligt nöje. Jag beslöt derföre att uppsöka honom i hans hem och fick genast en villig vägvisare. Vi gåfvo oss inåt skogen på en liten gångstig, med hvilken efter hand flere förenade sig till en väl upptrampad väg, vitnande om en liflig trafik af fotgängare, och efter en knapp timmes vandring fingo vi slutligen sigte på Mäster Konstigs stuga. Hon var bygd på en temligen stenfri sluttning och nedanför denna kastade en liten skogssjö, genom en kort men brusande ström, utför stenar och branter, sitt skummande vatten ned i en större med talrika holmar och framskjutande uddar, der rödfärgade, hvitknutade bondgårdar än blygsamt skymtade fram mellan löfven, än helt förnämt vände sin hela framsida med »bolek» och odlade tegar mot åskådaren. Den med björk och gran blandade småskogen, som på båda sidor om den djupa dalgången än i slutna leder, än i spridd ordning smög sig uppför åsarne, omslöt den lilla täppan, och der ofvanföre reste sig furorna allt högre och