39 församlingens pastor för att få ljus i saken. Han skickade mig de personalier han hållit öfver den aflidne mästaren, och med förbigående af allt det märkliga dessa innehöllo om hans födelse, kristeliga föräldrar, undervisning i hemmet, vallgång, skomakeri m. m. vill jag derur endast anföra hans död och dödsorsaken. Smittkopporna hade utbrutit i socknen och trots hustruns varningar förblef Mäster Konstig trogen sitt sjelftagna läkarekall. Han lyckades äfven bota flere koppsmittade, men föll sjelf ett offer för denna sjukdom, som kort derefter äfven lade hans hustru i grafven. Per-sonalierna upplysa att han aflidit i en ålder af 69 år 7 månader och 11 dagar. Gräset frodas nu på den graf, som gömmer Mäster Konstigs och hans hustrus ben, och han är numera endast en saga i den bygd, der han fordom Kfvat och verkat. Den mängd af okunniga men dyrlegda och pockande handtverkare, som i våra dagar öfver-allt växa upp såsom svampar ur jorden, har spridt saknadens gloria kring Mäster Konstigs ännu ej förgätna konstfärdighet och oegen-nytta samt gifvit ökad fart åt de vidskepliga föreställningar om den dolda källan till hans klokskap, som redan under hans lefnad vunnit en sådan tilltro. Folkfantasiens aldrig hvilande kärlek till det underbara har tagit hand om hans minne och dess visserligen stäckta men ännu icke alldeles ’ qväfda förmåga att till nya föremål knyta gamla föreställningar, omsluter hans bild med en mer och mer tätnande slöja, som i en ej aflägsen framtid skall ställa Mäster Konstig vid sidan af gamle Völund smed eller sagans mest konstfärdige dvergar. Hafva dessa rader då icke alldeles förbleknat, kunna de måhända blifva till någon nytta vid förklaringen af folkfantasiens sätt att handskas med verkliga tilldragelser. — En fråga skall dock alltid lemnas obesvarad. Hvem var den der mystiska qvinnan, som bar Mäster Konstig till dopet? — Jag sporde honom aldrig derom. Det var ett fel, men på samma gång en lycka. Ty detta kommer att städse förblifva en gåta, som hindrar den nakna verkligheten att alldeles ohöljd framträda; och något — om än aldrig så litet — måste väl äfven den mest nyktre och träskärande forskare ändock unna fantasien. G. Djurkloit.