73 passningen inom hus. Han är tjenarnes bortskämda barn, och får utan tvifvel mången extra läckerbit af köksan. Den familj, som har häst, har vanligen om icke både kusk och stallpojke, åtminstone det senare. Denne kallas som bekant »groom» och igenkännes på sin korta lifrock med bredt läderbälte om lifvet, kragstöflar halfväges till knät utanpå de tätt åtsittande gulaktiga skinnbyxorna, samt hög livré-hatt på hufvudet. Hans stolthet är att gälla såsom hästkännare, och hans fåfänga att betrakta sin herres häst som sin egen. Som ryttare bör han vara utmärkt, men far ej heller vara alldeles okunnig i kuskens yrke. Särskildt hör till hans befattning, att, när någon af familjens damer eller stundom äfven manliga medlemmar rider ut ensam, följa som en skyddsande eller lif-drabant till häst på vederbörligt afstånd. Det är en förnöjelse att se honom i Hyde park, när han på detta sätt uppträder i sin glans. Betjenten (the footman) hvilken inom medelklassen torde vara mindre vanlig än någon af de tre föregående, är egentligen i stort hvad betjentpojken (the page) är i smått — han utför samma sysslor, ehuru med större värdighet och större långsamhet. Han är som namnet anger egentligen till fots, men förekommer stundom beriden. I medelklassens tjenst är han ännu temligen enkel till uniformen jemförelsevis anspråklös till uppträdandet, men i den högförnäma klassens tjenst prunkar han, icke utan ädel sjelf känsla, i alla regnbågens färger. Här ser man honom t. ex. i purpurröda knäbyxor, himmelsblå rock, orange-gul väst, gredelina strumpor och guld både fram och bak; och härtill kommer i konservativa hus pudradt hår eller till och med pudrad peruk, om det skall vara riktigt fint. Betjenter af detta aristokratiska mönster äro kända under öknamnet »flunkeys» (oöfversättligt) och förekomma vanligen två eller flere i de rika och förnäma husen, der deras egentligaste göromål, när de icke pryda baksidan af sin herres vagn, torde vara att låta se sig i hans förstugudörr under inväntan af möjligen anländande visiter. Ett bland deras utmärkande drag lär vara, att de äro vida förnämare än sina herrar, och för »profanum vulgus» vida mera otillgängliga. Återstår ännu en högst vigtig matador i det engelska huset och det är — köksan eller kanske rättare kokerskan (the cook). Denna underjordiska Proserpina regerar som en allrådande drottning i köksregionen, och hennes lön är ofta så godt som ett litet »apanage». Om sin öfverlägsenhet öfver sin husmoder i den kulinariska vetenskapen och om sin oumbärlighet är hon fullt medveten och intager derfore genast från början en temligen sjelfständig ställning gent emot både husmodren och sina medtjenare, mot hvilka Nu, 1877. 6