139 för att uppsöka Mrs. L. och. de främmande. Jag finner dem snart i trädgården, grupperade i skuggan af några höga lindar, Mrs. L:s favoritplats, der beqväma trädgårdsstolar af hvarjehanda skapnad och färg voro placerade under den varma årstiden. Jag iakttager, att mitt annalkande ej på ringaste sätt tilldrager sig de främmandes uppmärksamhet, om jag undantager, att den unge engelsmannen för ett ögonblick vänder på hufvudet, sätter sin lorgnette i ögonvrån och betraktar mina ben — förmodligen emedan det var dessa, som voro orsaken till bullret vid mitt annalkande och han med min person ej ansåg sig ha något att skaffa. Konversationen fortsattes obesväradt, som om sällskapet icke fått någon tillökning, och ehuru jag på svenskt sätt väntar med en viss högtidlighet att bli presenterad, sker detta först vid en tillfällig paus i samtalet, under hvilken engelsmannen ytterligare haft tid att egna mig en liten lorgnette-ring, denna gång rigtad ungefär på min väst. Mrs. L. verkställer nu presentationen liksom mera för att fylla pausen, och det sker på ett helt enkelt sätt genom blott uppgifvande af namnen å ömse sidor — dock tillägger hon efter mitt namn »from Sweden». Jag bugar mig på svenskt vis; de båda förnäma damerna göra en diminutiv rörelse på hufvudet eller ögonlocken (jag såg ej hvilketdera) och den unge engelsmannen räcker mig handen med ett läspande »How d’ye do?»; men dermed tyckes han ock ha gjort en öfveran-strängning af artighet, ty han sjunker genast tillbaka på sin stol, vänder mig ryggen och återtager obesväradt tråden af konversationen. På samma sätt ungefär skulle han och de främmande damerna utan tvifvel ha g§/tt tillväga i förhållande till hvilken obekant som helst, som slutit sig till sällskapet; ehuru medgifvas måste, att min egenskap af utländing ytterligare ökade likgiltigheten. I början af min vistelse i England föreföll mig en dylik kyla ofta stötande — men vid det tillfälle, som nu är i fråga, var jag redan gammal och van. Jag gör flera små försök att inleda en konversation med den unge engelsmannen, men fåfängt: jag får endast ett långsläpigt »yes» eller »no» till svar, eller jag får ej något svar alls; men han hedrar mig i stället hvarje gång med en lång förvånad blick genom lorgnetten — som ville han säga: »hvad i all verlden har jag med dig att göra? — jag känner dig inte ett spår, — du är utländing — och så har du glasögon på köpet.*» * Glasögon äro bland engelsmän i allmänhet och särskildt bland yngre, något ytterst sällsynt, och jag har tyckt mig finna, att de rent af betraktas som en utländsk löjlighet, i all synnerhet utmärkande för tyskar. Sanningen häraf torde hvarje glasögonbärande utländing i England haft rikliga tillfällen att erfara. Kanske har han till och med hört »Old Barnacles» (gamla näsklämma) eller »old German» (gamle tysk!) ropas efter sig af gatpojkarne i London.