150 åt den känsla, som nu stormar in på vår själ, och hvars öfverväl-digande makt vi dock endast kunna underkasta oss, icke beherska? Och likväl — likväl manar oss en mäktig stämma, att dock söka kläda vår saknad i ord, om än dessa vore aldrig så otillräckliga. Det är tacksamhetens heliga röst, som bjuder oss att vid den öppnade grafven söka uttala hvad den ädle för oss varit. »Ej med klagan skall hans minne firas»; nej, ett namn sådant som Runebergs är värdt mer än att blott lyftas på känslans svallvågor. Den bästa tacksamheten mot den hänsofne visa vi genom att söka djupt och lifligt uppfatta hela rikedomen af allt det sköna och stora han skänkt oss. Må vi derför egna en stund af denna saknadens högtid åt ett försök, icke att uttömma den rika skatten — ty dertill försloge icke en tid, mångdubbelt längre än dessa flygtiga minuter — men att blott belysa några de hufvudsakligaste bland de drag, som gifvit Runeberg hans stora, hans omätliga betydelse för Finland, för Norden, för skaldekonsten. Jag vågar hysa den fasta förtröstan, att ingen bland våra ärade svenske gäster skall ogilla, att vi sålunda ställa Runebergs natio-nela betydelse främst. Ty det är i sjelfva verket så man måste göra, om man vill rätt förstå, hvad som är den sanna källan och ursprunget till den storhet, som gjort Runebergs namn kändt och älskadt långt utom hans fosterlands gränser och särskildt bland Nordens brödrafolk. Det gälde i sanning om skalden hvad han sjelf sjungit om Duneker: Sin fosterjord han trohet svor, För den, som för en brud, en mor, Sitt allt han ville våga. Med denna kärlek blef han stor. Ja, Finland, finska folket, det var den brud, för hvilken hans dyrkan brann ädel och varm, och det var på samma gång för honom en mor, som gäldade hans lågande kärlek med att låta honom vid sitt kärleksfulla bröst njuta den kraftiga näring, som sedan tillät hans ande att lyfta sina vingar upp till snillets strålande höjder. När Finland hade slitits från sitt månghundraåriga fostbrödra-lag med Sverige, och kallades att på egen hand gå okända öden till möte, hade icke dess folk då skäl nog att fråga såsom Fänrik Stål frågar om Döbelns här vid Juntas: Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar? Af mod, af kraft, af guldren tro och heder, Fans nog, ja nog, men ordnarn borta var.