Se hit! Månn ur svällande knyte Ej röjs apelsinernas form? Allt det blifve segrarens byte . . . Fram, Scipio röt, och till storm! Ett ord — det behöfs icke mera! Man känner de romerska tag. Ung Scipio vill frukostera Ännu i Carthago i dag. ’ Men puniska kämparne fräsa Som tigrar och värja sig godt, Ung Scipios romerska näsa Re n blöder för fiendens skott. En slungare, visst en Cretenser, Med snöboll den herrlige när. När föll inom Libyens gränser Väl nägonsin snö förr’n i år? För tidigt Carthago sig gläder, Ty romaren, hämndfull och vred, Med stormsteg nu vallen beträder Och vräker försvararne ned. Då — just i afgörandets timma Deruppe från tornet det sang. Och ekon från rymderna simma Af kopparens mäktiga klang. Ett järtecken! Jofur täcks tala! Från borgen, som Dido har byggt, Så slagne som segrare skala Till skolan i brådskande flykt. På afstånd ett mörkhyadt slägte, Morjan, garamant och numid, Äskådat med halsarne sträckte, De hvita kulturfolkens strid. Nu nalkas de — hvem kan väl måla. De svarta barbarernas fröjd? Hesperiens äpplen ju stråla Från fästningens ödsliga höjd! De rodnande guldklot, så sköna Att afrerna maken ej drömt! Det pris, som bort segraren löna, Det hade i ifvern han glömt.