267 två stafflier utgjorde bohaget. Det ena låg nu omkullfallet vid väggen, det andra stod i en vrå med en bakvänd tafla på sig. Ragnar vände om taflan. Det var den samma som konstföreningen ratat. »Och på dig byggde jag mitt hopp ännu för få månader sedan!» sade Ragnar och stod färdig att kasta taflan i golfvet och trampa henne under fotterna. Han hejdade sig, lät ännu en blick fara kring rummet och talade åter för sig sjelf. »Allt är borttaget härifrån. Denna är det enda jag har qvar.» Taflan skulle ännu en gång utgöra hans hopp. Han tog henne under armen, svepte sin slängkappa omkring sig — någon rock egde han ej längre under kappan — kastade hatten af gammal vana på ena örat och rusade utför de fyra trapporna. »Har Broberg icke sett till herr Hjort?» frågade madam Norberg ett par dagar derefter. »Ja, ja, gud nåde oss, det tror jag med», svarade Broberg och suckade. »Det der döförat lönar det då aldrig att tala med», förklarade städerskan. »Jag tror, att han nog flyter upp om någon tid i Klara sjö eller i Nybroviken», menade borstaren. »Men det var skada på herre. Till och med assistanssedlarne måste jag pantsätta åt honom, och likväl gaf han alltid hederliga drickspengar.» »Jag måste anmäla för polisen att han försvunnit», sade madam Norberg. »Han var väl skyldig madam en hel hop?» frågade en annan qvinna, som infunnit sig för att uttrycka sitt deltagande. »Inte ett runstycke», förklarade den gamla städerskan och nyttjade tillfället för att hålla ett loftal öfver en så »rar ung karl». De två konstnärsrummen hyrdes ut, och hvar morgon och afton' fick den nye hyresgästen, också en ung målare, men en målare som både målade och fick sälja taflor, höra madam Norbergs berättelser om den stackars »rare» herr Hjort hvilken visst icke förtjenat att duka under. Månader och äfven år förflöto, men ingen hörde då mer talas om den försvunne. »Den der taflan påminner nästan om Hjorts sätt att måla?» sade en konstnär en gång till en kamrat. »Hjort! Hvem var det?» frågade kamraten. »Har du glömt honom? Han som tog så illa vid sig för att han ej fick sälja till konstföreningen, så att han började grubbla och gick och dränkte sig.»