270 »Jag tycker ej om att de inbilla sig lära något af konst», sade han. »Det är handtverk de skola lära. Den som börjar gå på akademien, vore det också bara i principskolan, tror strax att han är konstnär. . . . Ser herrn, konsten lär man aldrig. Med henne är man född.» »Det fins dock ett latinskt ordspråk som säger motsatsen», invände jag. »De latinska ordspråken känner jag icke och ej bryr jag mig om dem heller.» »Men ni, som är så skicklig målare och så väl förstår er på dekorering, har väl sjelf fått undervisning äfven i teckning och har kanske också gått i någon af akademiens skolor?» »Herre, jag är handtverkare.» Det var allt han yttrade den gången. Emellertid kom jag att-ganska ofta gå till mäster Ragnarsson. Jag kände ett visst deltagande för den gamle tvärviggen. Han jagade mig ej heller på dörren, ehuru det många gånger såg ut som skulle han haft god lust dertill. Vanligtvis fortfor han att syssla med sina stora pytsar och små burkar, sina borstar och penslar, rörde omkring i dem,, strök och målade af alla krafter, under det jag sökte hålla samtalet vid makt. Någon gång kom jag till honom strax på eftermiddagen, men då kunde jag aldrig träffa honom. »Ar han utgången?» frågade jag gesällerne när detta upprepats några gånger. »Ne-ej!» svarade de med någon tvekan. »Sofver han middag kanske?» »Det tro vi icke. Gud vet om han någonsin sofver.» »Det var underligt. Kanske att han qvistat in en stund på Bj örngårdskällaren ?» »Tycker herrn det? Han går aldrig på någon källare. Nej,, han är nog hemma. Han är alltid vid den här tiden der uppe på gafveln.» »Då går jag väl dit och talar med honom.» »Han släpper icke in herrn. Dit har han ännu aldrig släppt in någon, icke ens gamla Kristin, hans hushållerska och piga.» »Hvad gör han der då?» »Huru skola vi kunna veta det, då vi icke fått titta dit in?» Ragnarsson var ogift. Han tycktes icke hafva några slägtingar, knapt några vänner. Han gick ensam sin väg i lifvet, skötte sitt yrke med stor flit och skicklighet, gäldade sina medhjelpare med mycken ordentlighet samt stundom mer än brukligt var, men han talade icke till dem om annat än det arbete de hade för händer.