280 Målaren ursäktade sig och smetade med ett par raska tag öfver sitt utkast, men åt förslaget att gå i lära hos en målarmästare skrattade han. Frun skakade på hufvudet och menade, att hon fått den menniskan i sitt hus för syndens skull.» »Han är bestämdt litet virrig», tilläde hon. »Ja, nu har jag visst ingenting att låta måla på en tid», till-kännagaf hon en morgon. Det var ett höfligt afskedande. Ragnarsson förstod hvad hon menade, tog målarförklädet af sig och sade henne genast far väl. Under de två månader, han vistats hos klädståndsfrun, hade han ej aflägsnat sig från Tjärhofsgatan. Nu gick han ut. Det var midt i sommaren. Solen lyste så vackert på de små husen och de låga planken, och det doftade så godt från de små trädgårdarne. »Om jag skulle gå upp till Mosebacke?» sade målaren. Kärleken till ett fritt och gladt lif vaknade åter hos honom. Men så kom minnet igen af de olyckliga stunderna vid staffliet. »Jag passar icke till annat än handtverkare», utropade han vid ingången till Mosebackes trädgård. »Nå, skulle det icke duga, det?»’hördes en röst från hans sida. Det var en gammal man med ett fryntligt utseende som hade hört ynglingens utrop och nu stod och såg småleende på honom. »Herrn tyckes hafva något på hjertat?» sade den främmande. »Men icke alltid på läpparne», invände målaren och vände sig från den påflugne gubben. »Nyss slapp det dock fram», menade denne, som icke lät skrämma bort sig. »Vet herrn, att en duglig och redbar handtverkare är den nyttigaste i hela samhället. Det går jag i god för. Jag är en gammal målare, skall jag säga herrn, och...» »Målare!» utropade Ragnarsson hvilken, plötsligt erinrade sig klädstånd sfruns råd att gå i ordentlig lära hos en mästare. »Vill herrn ta mig i lära?» Den gamle såg forskande på frågaren för att öfvertyga sig om det vore skämt eller allvar. Han tyckte sig finna det senare och svarade derför: »Det var en oväntad fråga, min unge herre, men hon kan må hända leda till något. Låt oss sätta oss här i löfsalen och få något till lifs, så kunna vi språka om saken.» Dagen derpå var Ragnarsson, som han fortfarande kallade sig, lärling hos målaremästaren Kromstedt vid Högbergsgatan. Mästaren var en gammal hedersman, skicklig i sitt yrke, menniskovänlig, språksam och glad. Han fattade tycke för sin nye lärling, under