303 lian den väl, för att begagnas vid tillfälle. Och till fästmön n:r 2 skänktes den, uppolerad, å nyo, vardt i sin ordning återsänd och blef sedan ytterligare polerad och skickad fram och tillbaka mellan honom och de fyra senare fästmörna. Slutligen gjorde han sina slag för en ung förmögen enka och hade, äfven der med en mammas biträde, hunnit så långt, att han fick säga Amanda och kallas Julie tillbaka samt någon gång uppvakta med teaterbiljetter. Redan hade han burit broschen till guldsmeden, och under en promenad en månskensafton under kungsträdgårdens lindar hade han börjat med några djupa suckar och derefter krystat fram några fadda ord om bedröfvelserna af sitt ensliga lif, då den skalkaktiga Amanda af-bröt honom med de orden: »Nej, Julie, den här gången får du behålla broschen!» Någon gång förunnas det likväl den bekorgade gamle ungkarlen, till hvars representant jag valt min vän Julie, att få träda i brudstol, men då är det med sin städerska eller hushållerska och efter flere gånger upprepade initiativ å hennes sida. Men desse Jullar äro likväl ett fåtal i förhållande till de gamla ungkarlar, som, då de vid bortåt femtio år finna sitt öde afgjordt, göra en dygd af nödvändigheten och söka finna sig i en ställning, som icke mera kan ändras. För de fleste af dem synes det nu — vare sig de räsonnera öfver saken eller helt enkelt handla såsom det faller sig naturligast — angeläget att göra denna ställning så dräglig som möjligt. Äro de då af ett sällskapligt lynne, söka de att genom det möjligt muntraste lif tillsammans med jämnåringar och likasinnade qväfva ledsnaden öfver den enslighet, som i hemmet, eller rättare bostaden, gapar emot dem. Det är desse gamle ungkarlar, som utgöra den fasta stocken af gäster på källare och kaféer, der de träffas, vanligen i samma lokal, i samma sällskap, i ett visst hörn eller vid ett visst bord. I början går dpt klent nog med samtalet, under det punschglasen eller toddarne, åtföljda af ett »skål, bror!» och en nickning, så småningom tömmas. Men efter ett par omgångar lossas tungornas band, och man talar i början mezza voce, dock under qvällens lopp i ett ständigt crescendo, om dagens frågor och nyheter, om riksdagen och landtmannapartiet, om den europeiska ställningen och utsigterna för krig eller fred, om konst och vetenskap. Värdet af dessa samtal är naturligtvis ganska växlande, men ibland kunna de vara innehållsrika nog, i hvilka fall de oftast föras merä uteslutande mellan två eller tre, som äro med det ifrågavarande ämnet mest förtrogne. Stundom tager en enda »ledningen», såsom det heter på kapplöpningsspråket, vare sig genom kraften af sina argument eller kraften af sin stämma, och rusar i väg till mycken tillfredsställelse för sig sjelf, någon