320 »Sade jag då, att jag icke skulle göra det?» svarade hon lugnt, utan att resa sig upp. »Du kan hålla ord ser jag, men det kan också jag. Deruppe står långe Ladislas. Om jag ger en suck ifrån mig, får du mera barlast än båten bär». »Gör det då», svarade hon föraktligt, »gör det Nikolas». I detsamma gaf hon ökstocken fart med foten, så att han dansade ett godt stycke ut på floden. Mannen hade emellertid anat något sådant. Han rusade efter till midjan i vattnet och då han icke kunde nå stäfven, ryckte han dolken ur gördeln och svängde honom hotande efter oss. »Akta dig, Maritza», skrek han, »akta dig, qvinna! En fattig Csikos har också hjerta, och ett hjerta lika stort, som de granne herrarnes från Wien....!» Men strömmen förde oss snart utom hörhåll. »Det nötet är rädd för mig, fast han skriker så hårdt», sade hon i det hon fattade årorna, »och långe Ladislas skjuter icke». Hon hade rätt. Hans rop borde hafva väckt posternas uppmärksamhet men, vare sig att morgondimman försvårade deras sigt-ning, de sköto icke och en stund derefter stod jag. oskadd på andra stranden. »Hvart går du nu?» frågade jag henne, då hon, efter att hafva visat mig vägen till vårt läger, vände sig om mot stranden. »Hvart om icke dit öfver?» svarade hon vårdslöst, pekande utåt floden. »Men de skola kanske straffa dig. Vill du icke i stället följa mig, — följ mig till Wien». Ett drag af vildhet smög sig kring hennes läppar, som jag tyckte gaf en sällsam prägel åt det bleka anletet. »Så länge Maritza är ung, får hon nog lefva» sade hon, i det hon vårdslöst strök håret ur pannan. »Han, der borta, han kan icke mista mig. — Det är en god gosse från min hembygd, fast litet svartsjuk, som ju är barnsligt för hans år och vi hafva våra affärer tillsamman». »Och hvilka affärer kunna Ni ha tillsamman?» frågade jag förvånad. »Ah, Ers nåd ska’ tro, det är godt kompani. Vi smyga bref från fästningen, tända falska signaler för hvitrockarne. Någongång slå vi oss i sällskap med dem och, när lyckan är god, narra vi sedan halsen af dem — som i går. Då skulle Ers nåd sett oss. — Väl hundra dukater hade vi i ökstocken sedan vi fått dem alla i land.»