Så godt som hela våren qvar Och alla sommarfriska da r Du haft att vänta; Och Dig visst hösten blifvit huld, Blott lyckan gäldat Dig sin skuld Till oss, med ränta! — Nu sök en blund, mitt stackars vif! I morgon skall vår mödas lif På nytt ju börja; Till ökad sträfvan, minskadt hopp, Skall nästa gryning jaga opp Oss två, som sörja! God natt! Så god den önskas kan . . . Vi usla! Blindbock med hvarann’ Vi lekt förgäfves. Jag tystnat, jag, att höra blott Hur illa af Ditt örongått Din snyftning qväfves! * Oss båda tröst och hvila fly; Vi räkna timmarne, som gny Från torn till annat, Och tänka, medan verken så I kapp med nattens väkter gå, På ett, som stannat. Snart gläntar östern på sin dörr — Det är ej dröm, är dvala förr, Som har oss fångna: Men tydligt se vi, båda två, Som fordom, yid vår sida stå Den hädangångna. Hur skimrar hennes kind af ljus! Hur tonar det, med andesus, Från läppar späda! Och hör! Hon redan lärt sig ord,. Som aldrig hunno här på jord Föräldrar gläda. »O moder kär och fader god, Som vårdaden med tålamod Mig lilla, svaga, Till tack för vakor, natten lång, Vid visans låt och vaggans gång; Ta n här en saga.»