371 »Är du sjuk, barnet mitt? Det är så tungsamt der nere, då en inte ser till dig.» »Det är tungsamt här oppe också, Munter.» »Nå, nå, det ska så vara. Små krafter, små sorger; bättre krafter, värre sorger. Hvar och en har i alla fall nog af sitt.» »Det var ju ni, som fann mig, Munter?» »Hjertandes visst var det så! Det var en sommarmorgon, när jag öppnade dörren, så låg du derutanför i en liten videkorg och pep så illa. »Ni skulle låtit mig ligga qvar.» »Trösta mig, Trine lill, låter det så? Det har jag aldrig hört dig säga förr. Men det blir väl annat ljud i morgon, för det var nyss bud från Nämndemans med bjudning till dig på midsommarfesten.» Trine teg. Hastigt tog hon Munters grofva hand mellan sina båda och såg på honom. »Ni har aldrig gift er, Munter. Var det för Anna Greta svek er, det? Dundran talade om det der häromdagen.» »Satkäringen — hon kan då aldrig hålla mun heller! Nå ja, för dig Trine gör det då ingenting. Det är så längese’n i allt fall. Femti år nu i sommar.» »Stackars Munter!» »Jo, jo. Sved gjorde det bastant och svider än, bara jag tänker på’et. Tro och lofven ska’ en hålla, kom ihåg det, Trine du. Ja, jag var skogvaktare hos grefvens den tiden. Jag tog bössan på axeln hvar morgon, och så talte jag om min sorg för ingen utom för träna i skogen. Men det var liksom en tröst för hvarje fogel jag fick inom skotthåll. När jag då träffade honom i vingen, och han låg och sprattlade, så var det just som om det lättat litet.» »Fy Munter», sade Trine och höjde sitt feberglödande ansigte från bädden. »Icke i vingen — aldrig i vingen. Midt i hjertat skulle du sigtat — det är mycket bättre.» Och så sjönk hon matt tillbaka igen, och Munter var helt förvirrad öfver hvad som kommit åt barnet hans. Leken var i full gång. Majstången stod redan upprätt i all sin prakt med sina blomsterkransar, målade ägg och vimplar i alla regnbågens färger. Svagdricka och påbredda smörgåsar bjödos öfver laget, och glädjen stod högt i sky.