381 »Och vet du gumma», sade Erik, »det rann mig i hågen härom da’n att efter jag inte kan få göra någonting för föräldrarna dina, så ska jag i stället, när det lider åt våren, lägga grund till en ny stuga åt dina väm er borta vid sjöstranden. Timmer har jag godt om och kraft i armarna ha både jag och mina drängar, så det ska gå som en dans. Och då kan folket gerna få säga, när di går förbi: det der gjorde Erik för det han fick sin bästa skatt från fattigstugan.» »Ja, jag säger för sannt», utbrast Trine alvarsamt, »att styf-vare karl än du, Erik, går inte på Guds gröna jord. Se på far, jäntungen min», fortsatte hon och lyfte barnet i jemnhöjd med hans ansigte, »men bli inte stursk öfver honom, för det kan vara nog med, att mor din är frestad tilfet hvarendaste dag.» Det blef sent den aftonen, innan folket kom till ro. Ja, klockan var nära ett på natten, innan mor Sanna kunde smyga sig ut. Snön hade upphört att falla, och en skarp frost hade inträdt. Månen satt hög och full på fästet, och en bitande vind jagade då och då trasiga skyar öfver hans blanka skifva. Mor Sanna följde spåren; de voro icke svåra att urskilja i snön — en känga och en bar fot och ett och annat af dem dessutom blodigt. Hon gick länge — som det onda samvetet går — ängsligt, fruktande, hälft motvilligt. Slutligen kom hon ut på heden. Der stod ett gammalt skjul, hvilket om sommaren tjenade kreaturen till skydd mot oväder. Ditåt bar det. Det hade endast tre väggar; det var icke svårt att finna den hon sökte. Hon låg i ena hörnet — hufvudet var uppåtvändt och ansigtet, nu så likt Trines ansigte i sin hvilande stillhet, var ytterligt blekt. Hon höll en liten barnstrumpa tryckt mot sitt half-nakna bröst. Mor Sanna kände igen den strumpan, och den bevekte henne mer än allt annat. Hon böjde sig nästan med ömhet ned för att väcka henne. Det var för sent, — hon var död. Amanda Kerfstedt.