385 från den stund hon högtidligt upptogs i drottningens förtroende samt enligt sitt löfte till modern enständigt vägrade att gifva Letti fortfarande dagrapporter i ännu högre grad än förut utsatt för misshandling från dennas sida. Så berättar hon, hurusom Letti i förstone råkade i sådant raseri, att hon öfverföll henne med hugg och slag och kastade en ljusstake i hufvudet på henne, hvilken förorsakade blodvite och så när hade dödat henne. Prinsessan synes hafva haft en till ytterlighet svag och vacklande kaiakter, så i sin barndom som vid mog-nare år, om hon ock stundom vid vissa högtidliga tillfällen kunde visa något mera fasthet. Hon vågade ej underrätta drottningen om den misshandling hon hade att utstå; och följden häraf uteblef ej heller. Hon säger sjelf; »På detta sätt förflöt hela vintern. Jag hade icke mer en dags hvila och min stackars rygg bearbetades dagligen.» Man ser häraf, huru hon behandlades; och om vi önska att gifva en ännu tydligare bild af Lettis uppfostringsmethod, så torde den ytterligare belysas af följande yttranden: »hon gjorde ej annat än misshandlade mig om dagen och hindrade mig om natten att sofva, ty hon snarkade som en soldat», samt: »knytnäfveslag och sparkar voro mitt dagliga bröd; det fanns intet slags förolämpande yttrande, som hon ej använde, då hon talade om drottningen, och hon kallade henne vanligen Men stora åsnan’.» Men nog härom. Vi kunna ej neka oss nöjet att anföra en liten episod, som, ehuru barnslig till sin natur, dock på sitt sätt är ganska betecknande. Prinsessan, som nu gick på sitt elfte år, träffades vid slutet af år 1719 af en ganska allvarsam sjukdom, som väckte den största oro hos hennes föräldrar, och i hvilken hennes lif sväfvade i fara. Då hon emellertid genomgick denna, och konungen såg henne vara utom all fara, blef han deröfver så glad, att han uppmanade henne att anhålla om en ynnest och lofvade henne att erhålla allt hvad hon begärde. Hon besinnade sig ej länge utan begärde »att hädanefter blifva behandlad som en stor person samt att få aflägga ■— barn-klädningen!» Konungen skrattade och beviljade henne denna önskan. Så fick då nu prinsessan anlägga den långa klädningen, men i öfrigt fortsattes hennes lefnadssätt såsom förut. Man planerade alltjemt på att bortgifta henne med hertigen af Glocestre under det hon å sin sida dagligen var sysselsatt med strängt arbete och för öfrigt ständigt var utsatt för den dåliga behandling hennes guvernant lät henne undergå. Till all lycka för henne uppstod dock en brytning emellan hennes guvernant Letti och drottningen; och konungen utnämnde år 1721 till guvernant för prinsessan mad. de Sonsfeld, hvilken hon beskrifver som ett mönster af dygd och ädelhet. Så