399 anlände uppför den bergomgifna och. för tillfället strålande Kristania-fj orden till Norges stolta hufvudstad. En beskrifning öfver denna ångbåtsfärd skulle bli en beskrifning öfver mina drömmar — ty jag sof halfva vägen; och detta är verkliga orsaken till den korthet, som måhända väckt både din glädje och förvåning. Kanske skulle du vilja, att jag sof lite oftare. Välan, kan jag göra dig en tjenst med så litet, så skall jag gå och lägga mig tvärt! Godnatt! III. Kristiania är visserligen en »smuk by», välbygd och pittoresk och väl värd att se i alla afseenden; men, uppriktigt sagdt, hvem reser till Norge för att se på städer? Då skall man åtminstone ha mycket godt om tid. Nej! »till Frognesæteren!» var genast vår lösen; ty »De må rese til Frognesæteren» hade den vidterfarne portiern på hotellet svarat kort och bestämdt, när vi vid vår ankomst frågat, hur vi bäst skulle använda vår eftermiddag. Men hur kommer man dit ? Saken är mycket enkel. Man sätter sig upp i en droska, och när kusken frågar: »Hvar skal De hen?» så utropar man: »till Frognesæteren!» som om det vore den naturligaste sak i verlden. »Så må De betale fire daler», svarar måhända kusken, hvarpå man upplyser, att den vanliga taxan är tre och att man ej betalar ett öre mer, och så bär det af. På detta enkla sätt hade man rådt oss att gå till väga, och så gjorde vi. Men hvad är Frognesæteren? Ja, det är mer än jag kan upplysa om; men antingen är det namnet på berget eller på »Hettyes villa», eller på båda tillsammans. Visst är, att det hela är ingen villa. Hör nu bara på! Bland de många höga skogbeväxta berg, som om-gifva Kristiania, är det ett norr om staden, som reser sig 1,800 fot öfver fjorden, hvilket för resten är en småsak i Norge. Ett stycke nedanför högsta - toppen af detta berg, på en skogfri plats, som lyser som en ljusgrön fläck på afstånd, har konsul Hettye bygt en vacker Sæterstuga, att icke säga ett Sæterslott. Det är uppför detta berg och till denna Sæterstuga som kusken kör, när man bedt honom köra till Frognesæteren. Lutade tillbaka i hvar sitt hörn af droskan, med cigarren i munnen och kikare i läderband vid sidan, skramlade vi bort genom staden, kastande på gator och menniskor likgiltiga blickar. Jag tror nästan, att vi hade en liten fåfänga att vilja anses som resande engelsmän eller andra verldsberesta turister. Sedan vi kört förbi