qväm ställning, betrakta huru grupp efter grupp försvinner ur salen. Man har nu nått en viss känsla af olympisk ro, som blott i ringa mån störes af en liten pikant tillsats af sjelfförakt. Det ligger i sakens natur, att något bildande af nya bekantskaper, endast sällan förekommer vid detta slags »table d’höte», och om oèkså stundom afstånden mellan armbågarne skulle råka att vara lika små som på en ångbåtsmiddag, så äro afstånden mellan personligheterna oändligt mycket större. När man vid desserten af-lägsnar sig, så är det ej såsom på ångbåten för att i sällskap med nyförvärfvade vänner dricka en kopp kaffe, utan för att draga sig tillbaka till sitt ensliga rum, rödare och mättare än förut, men ej mycket gladare. Förlåt mig denna lilla utflygt från ämnet och låt oss nu återkomma till resan. Vid fyra-tiden på eftermiddagen åkte vi ut ur staden i en beqväm vagn, dragen af goda hästar och körd af en hygglig kusk. Vi voro på väg till Krogkleven och började således första numret af vårt program. Att beskrifva de utsigter vi njöto af redan under vår färd utefter Kristiania-fjorden till Sandviken,, skulle vara att trötta dig, ty jag får så mycket annat ännu vackrare att tala om. Lifligt erinrar jag mig dock den anblick vi hade för oss, när vi i en utförsbacke närmade oss Sandviken och såsro viken med de höga vackra bergen bakom. När vi lemnat köpingen (Sandviken) med dess öl-försäljningar och bagarebodar bakom oss och åter kommit ut i vackert landskap och som bäst trodde oss i ostörd frid få njuta deraf — så öfverraskades vi plötsligt af en blixt, en förfärlig åskknall och derpå ett störtregn, som piskade in i vagnen; och våra vackra utsigter »blev til Vand, til bare Vand», som Bögh sjunger. I Norge kastar man vid inträffande regnväder hastigt öfver vagnen ett slags förskinn, som spännes upp mellan suffletten och kuskbocken och täcker väl på alla sidor; och i en handvändning sutto vi nu under ett sådant skinn liksom i mörk arrest. Mot regnet var det förträffligt och bra för tillfället—men farväl med alla utsigter! Vi sågo mindre än grisar, som köras till höstmarknaden i en låda. Regnet och åskdundret tilltogo, och vi funno hela vår herrliga färd tillintetgjord. I hvarje ögonblick trodde vi oss fara förbi lodräta, klippor flera tusen fot höga, präktiga fjellsjöar, väldiga vattenfall,. — och när vi lyftade på skinnet för att få en skymt af dessa herr-ligheter, så fingo vi — vattenfallet på näsan. Ack! det var ej på detta sätt vi tänkte att få göra vår lustresa i Norge, — och nu på köpet voro vi kanske redan på den storartade mycket omtalade-S vangstrands vej en. »Har de det godt?» frågade kusken utanför.