420 för att samma qväll fortsätta resan till Gjövik vid Mjösen. Vi hade just satt oss upp i hvar sin karriol med hvar sin skjutspojke bakpå, färdiga att smälla på hästarne, då vi hörde oss tilltalas på engelska. Vi vände oss om och funno, att vi voro omgifna af våra amerikanare, som uttryckte den mest oförställda förvåning öfver de märkvärdiga åkdonen och deras lätta konstruktion. De funno dem särdeles »convenient», och sade sig vara en smula ångerköpta öfver sina tunga resvagnar. Efter ett kort samtal och utbytande af hels-ningar, lemnadc vi dem qvar att beundra den hastighet, med hvilken vi försvunno. Också var detta annat än vanlig skjuts och synnerligen långt skiljd från den kongl. svenska lunken. Jag undrar just hvad en svensk hållkarl skulle ha sagt, om han sett vår skjuts ila af i denna svindlande fart uppför backen. Och äfven ser hela »equi-paget» så lätt ut, som om det ville flyga; häst, skjutspojke och karriol äro liksom skapade för hvarandra: hästen sprittande i hvarje muskel, karriolen svigtande, nästan flygande på sina lätta fj edrar och pojken bakpå som »fogel på qvist» eller åtminstone i en ställning, som ville han hoppa kråka. Jag började snart frukta för denna färd, då vi lika tygellöst kilade utför och uppför backe som på släta vägen; och du får ej undra på om mina farhågor ytterligare ökades genom följande lilla samtal mellan min glade skjutspojke och mig: »De kan være sikker de ska komme hurtig frem med denne hest; han er af de livlige; han bruger såmen att flyve löbsk.» »Flyve löbsk? Hvad menar du med det? — Du menar väl icke detsamma», fortsatte jag tvekande, »som vi i Sverige kalla skena.» »Skena! Lad mig se! Jo, de ha ganske ret. Jeg husker jeg har hört svensker kalde det »skena.» Det är aldeles rigtig.» Jag önskade hellre att det ej varit »aldeles rigtig», men fortsatte i likgiltig ton: »Brukar han ofta »flyve löbsk.» »Ja da!» svarade Guten glad t, som om han ville krya opp mig.. »Han har gjort det adskillige gange i år; og siste gang var, lad mej se, — — det var i Mandags.» »I Måndags, hvad säger du? — — — Nå hur gick det till?» »Dä vil jeg sige dem. Det var på aften. Jeg hade som nu skyds i karriol — ja, det var netop denne karriol — — —» »Denne karriol!» utropade jag ofrivilligt. »Og jeg var på hjemvejen» fortsatte han. »Da mötte jeg i skumringen en vogn læssed med mjöl i store sækker. Hæsten blev bang for sækkerne og flöv löbsk.» »Nå, hur gick det? hur gick det?»