Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidsminnen i norra Vättersbygden - Olshammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORRA VÄTTERSBYODEN.
tiden rätt allmänna — utmed vägen liggande —
härbärgena.
På gräsplanen utanför kyrkan ligger ett stort
stenblock — Birgittas sten —, som hon enligt traditionen
använt sig av, då hon stigit till häst.
Där hon kastade sitt ridspö uppsköt genast en lind.
Från Olshammar red hon i skymningsstunden i
snörrät riktning till Vadstena på öppna vattnet.
Ännu i dag, då Vättern ligger lugn om aftonen, skall
man kunna se de brinnande märkena efter hästhovarna i
sjön.
Äldre personer talade här om S:ta Birgitta för en
trettio år sedan nära nog som om hon ridit sin färde kvällen
förut.*
Nordväst ut från Olshammar går rakt genom
Tiveds-skogen en väg, som ännu i dag kallas munkstigen. Den
kan följas upp till Bodarne på Tiveden, där mitt i
ödeskogen Ramundeboda Antoniterkloster under medeltiden var
beläget.
På denna väg begåvo sig antagligen folk från olika
delar av Tiveden och omkringliggande trakter till
Vätterns strand vid Olshammar i och för överfart till det
beryktade Birgittinerklostret i Vadstena.
År 1527 indrogs genom Västerås recess Olshammar
till kronan.
Under slutet av 1500-talet kom Olshammar i
Handska ättens ägo. **
* I Tiselli Vettersminnen, utgiven 1722, beskrives
huru man denna tid såg »havsfrun som ett stort vitt kvinnfolk
vandra över vattnet i denna sjön». Dessa syner erinra ju om
Birgittasynerna och ha båda naturligtvis sitt upphov i bisarra
dimformationer ute på sjön.
" Enl. Anrep: Svenska Adelns Ättartavlor tilldrog sig detta
först 1621.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
