Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Årstiderna.
Jordens avstånd från solen är 1,6 % eller 2*4 mill. km. större i början
av juli än i början av januari. Vad som bestämmer årstiderna är dock
inte detta utan solens ställning över horisonten. Om man håller handen
mot en eld, känns det mycket hetare om man håller handen rakt mot elden
än snett. Vid ekvatorn står solen mycket högt på himlen och lyser nära
lodrätt mot jordytan, och där blir mycket hett. Vid polerna, där solen står
lågt, är det kallt. Om vintern står solen hos oss lågt över horisonten, om
sommaren högt. Detta beror på att jordaxeln lutar 66*4° mot den bana i
vilken jorden går runt solen på ett år. På sommaren lutar norra
halvklotet mot solen; dagarna bli långa och nätterna korta. Om vintern är det
omvänt, norra halvklotet får föga solljus. Solen står lägst den 23
december, högst den 22 juni. Den 21 april och 21 september, vår- och
höstdag-jämning, äro natt och dag lika långa över hela jorden. Norr om polcirkeln
går solen inte ner vid midsommar och vid midvinter inte upp. På södra
halvklotet är det vinter då vi ha sommar och omvänt; solen rör sig där
»motsols», d. v. s. från vänster till höger.
Kometer och stjärnfall.
Kometer och stjärnfall äro större
eller mindre stenpartiklar som röra
sig genom rymden. När en komet
nalkas solen, frigöres en del av
kometens materia av den kraftiga
solstrålningen och bildar en svans.
När kometen passerat solen avtar
svansen åter. Svansen kan vara
milliontals km. lång men är så tunn
att jorden har passerat genom
kometsvansar utan att det märkts.
Kometernas banor äro i regel
långsträckta ellipser; dessa periodiska
kometer återvända efter viss tid
mot solen. Man känner ett stort
antal sådana, t. ex. Halleys komet som
återvänder vart 76 år (nästa gång
1986) efter en bana som går
utanför Neptunus’, Enckes komet vart
3,3 år (sept. 1947), Pons-Wlnneckes
6,1 år (juli 1945). Stjärnfallen
(meteorer, eldkulor) äro mindre
stenpartiklar, vägande från tusentals
kg. till tusendels gram eller mindre.
De rusa med stor hastighet (intill 50
km/sek.) genom jordens luftkrets
som där blir upphettad någon mill.
grader och lyser. Det allra största
flertalet stjärnfall äro i storlek som
dammkorn, andra som
knappnålshuvud, ett fåtal större. Somliga äro
spillror av gamla kometer, andra
sväva regelbundet under årmillioner
som mörk materia i världsrymden.
Stjärnor och vintergator.
Med blotta ögat kan man se
omkring 3.000 stjärnor på en gång
över horisonten. Deras totala antal
inom vårt vintergatssystem
uppskattas till omkring 100.000.000.000.
Stjärnorna äro av samma natur som
solen, somliga många gånger större,
andra mindre än solen, somliga
intill 100.000° heta på ytan, andra
avsvalnade och mörka som jorden.
Avståndet till vår närmaste stjärna tar
ung. 4 år för ljuset att
tillrygga-lägga (ung. 40 bilj. km.).
Stjärnorna bilda ett avplattat linsformigt
system av ung. 100.000 ljusårs
diameter; dess kant se vi som
Vintergatan på himlen. Utanför vårt
stjärnsystem finnas tusentals andra
vintergator. Ljuset från de
avlägsnaste har varit på väg hit ung. en
milliard år.
Den totala solförmörkelsen 9 juli 1945.
En total solförmörkelse börjar med att en svag bågformad utskärning
syns i högra kanten av solskivan. Utskärningen blir allt djupare;
ljusfläckar av liknande form synas under buskar och träd. Efter omkring en
timme täcker månen hela solskivan, och allt blir mörkt för en kort stund,
varvid man ser ett blekt ljussken, koronan, omkring solen. Snart framträder
solens kant; utskärningen övergår till motsatta sidan och försvinner efter
ytterligare omkring en timme. Orsaken till solförmörkelser är att månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
