Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dans, av Birgit Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dans
Den moderna danskonsten
1 alla tider har dansen parit ett naturligt uttryck för livsglädje.^
Människor har samlats vid fester och andra högtidliga tillfällen och
roat sig själva och varandra med dans och musik. Formen för
dansen, rörelsernas stil, har alltid varit traditionsbunden, nedärvd liksom
den folkliga diktningen.
Ur denna folkliga dans har så
småningom en professionell
scendans utvecklat sig. Barocktidens rika
furstar anställde balettmästare, som
lärde hovets herrar och damer att
föra sig höviskt och graciöst, och
man uppförde stora baletter till
furstens ära. Dansen fick sin form av
hovkulturens sirliga
umgängesformer. Denna höviska stil lever ännu
kvar i våra dagars klassiska balett.
Det tekniska kunnandet har
uppdrivits mer och mer, o.ch geniala
iklassiska koreografer som Noverre
och Fokin har försökt genomföra
en mer dramatisk och realistisk
dansstil, men den utåtriktade
elegansen, presentationen finns ännu
kvar.
Dansens förnyelse har i våra
dagar kommit från ett helt annat håll.
I Centraleuropa, där den klassiska
baletten aldrig vunnit riktigt
fotfäste, uppstod efter förra
världskriget en ny dansstil, som helt bröt
Elsa Marianne von Rosen i Svansjön
422
med, den klassiska traditionen. Dess
ledare var Rudolf von Laban. Han
återknöt dansens förbindelse med
det folkliga. Han studerade
kroppens naturliga rörelser hos arbetare
och hantverkare^ och sökte det
spontana uttrycket för känslan i
människornas gester och rörelser.
Även de primitiva folkens
extatiska, religiösa danser togs som"
mönster för en våldsam
känsloyttring. En ny dansteknik utformades,
där huvudvikten lades vid träning
av bålens och armarnas rörelser.
Men som så ofta är fallet vid
konstnärliga revolutioner, gick man
till överdrift och förkastade även
det som var bra i den klassiska
skolan, den uppdrivna fottekniken,
gracen och de rena linjerna. En
massa amatörer, som inte hade de
ledande danskonstnärernas
personlighet och begåvning, vågade sig
upp på scenen och dansade barfota
utan form och tekniskt kunnande.
Den förste som förstod, ått en
förening mellan den fria och den
klassiska skolan skulle höra fram-»»
tiden till, var Kurt Jooss. Han var
från början elev till Laban och
arbetade som koreograf vid
stadsteatern i München, tillß han samlade
en egen, balettgrupp. Vid nazismens
genombrott lämnade Jooss Tyskland
och förlade sin verksamhet till
England, varifrån han gjort omfattande
världsturnéer. I motsats till en
annan berömd Labanelev, Mary ,
Wig-man, som var en lyrisk begåvning
med dragning åt det mystiska och
primitiva, låg Jooss’ begåvning åt
det, dramatiska hållet. Han förde
den fria dansen in i teatern, där
dén klassiska baletten dittills varit
allenarådande.
Om vi jämför en typisk
klassisk balettkomposition, som »Don
Quijote» av Petipa med Jooss’
»Gröna bordet», finner vi för det första,
att temat, handlingen hös Petipa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
