Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härregården Ransbärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stackars mor! Hon måtte genast flytta ifrån
båtsmanstorpet. Och den siste vintern far låg
hemma, så hade han supit upp och förstört allt,
som var löst i huset, så nu stod hon där blott
och bar, med mig vid bröstet. Först så försökte
hon la få sig en liten kammare på något ställe,
men det var ingen, som ville hysa oss, för de
trodde la inte, hon skulle kunna göra rätt för
sig. Och så var det på det viset, att mor hade
alltid hållit med far imot andra, hur svår han
än var — hon hade aldrig kunnat tåla, att folk
talte illa om honom — och det var många, som
inte kunde lida hänne för det. Och kan ske var
det för en sak till — ja, det var för det usla
brännevinet. — Men mor tog gud i hågen och
byggde sig hus själf. Det var härborta i
Ransbärget, hon gräfde sig en jordhytta. Jag fick
ligga där i en korg, medan hon sysslade med
sitt bygge. Ingen människa hjälpte hänne med
så mycket som ett spadtag. Men hur hon krallade
med det och hur mycket jag än skrek och
hindrade hänne, så fick hon sin hytta i ordning före
hösten, med både tak och mur och dörr och ett
litet fönster på köpet. Dålig var la hyttan, det
förstår sig, men hon blef i alla fall inte sämre,
än att vi kunde hylla oss där i öfver tjugo år
— fast nog fingo vi hjälpa upp hänne ibland.
Och mor var alltid så hjärtans glad åt sin kula,
som hon sade, för här slapp hon att vara i
vägen för någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
