Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härregården Ransbärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på att få rätt på’n. Jag ’ar gått ifrån by till
by och frågat mig för. — Men hvar ’ar du de
många ’ästarna och korna och fåren och dina
drängar och pigor?»
Jag skämdes, så jag kunde inte titta på
hanne. Jag ville sjunkit sju mil ner i jorden.
»Du är allt en lus’und, du!» sade hon.
Då brusade det i bloden på mig. Det ordet
brände mig som ett rödt järn. Illa hade jag
gjort imot hänne, det visste jag ju själf — men
jag tålte inte ett sådant ord af hänne. Jag
tyckte rent, jag ville mörda både hänne och
ungen och mig själf.
Men hon stod där trygg.
»Ja, en lus’und är du,» sade hon omigen.
»Men jag tyckte rent för mycket om dig, och så
är du far till barnet ’är, och därför ’ar jag
kommit ’it och sökt upp dig. Ser du pappan,
Lill-Johan!» sade hon och räckte barnet imot mig.
Då blef jag vek som ett vått kläde.
Tårarna kommo mig i ögonen. Jag tog barnet i
mina armar och kunde inte sluta upp med att
titta på det.
»Ja, ser du ungen din, så fin ’an är!» sade
Greta. »Jag tyckte, ’an var rent för god te
kallas oäkta, min pojke, och därför ska vi gifta
oss. Jag får väl bli god på dig igen, men då
skall du lofva mig att bli en ’ederlig karl, annars
går jag ifrån dig och tar pojken med mig.»
Jag kunde inte svara ett ord, men jag
räckte Greta min hand. Jag kände, att jag varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
