Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej».
»Har han inte åtminstone varit mer än vanligt
fäst vid någon flicka, någon utmärkt flicka?»
»Neej».
»Men av den här dikten, som vi aldrig fingo
höra, tyckes dock något sådant framgå. Första
strofen är bara ett citat av någon don Juan, anförd
för att få tillfälle att betona tomheten i den sortens
erotik, jämförd med den stora kärleken: två själars
förening. Jag är inte färdig ännu med dikten, men
han talar här om ’den enda’, som han förlorat och
vilkens like han förgäves sökt tills han uppgivit allt
hopp om att förunnas få möta kärleken».
»Ack, jo, det har du rätt i. Det är prästfrun i
Österås, som han svärmade för innan hon gifte sig,
och visst gör det än, ehuru det nu är två år sedan.
Han går än och bär hennes porträtt i plånboken, det
har hans städerska talat om för mig, för hon såg det
en gång. Hon hittar också verser på hans
skrivbord emellanåt. Han låser aldrig undan något —
och hon har visat mig flere, utmärkt vackra verser
för resten».
»Nå, och prästfrun?» frågade Mia.
»Var ingenting att tala om. Jag begriper inte,
hur han kan vara så galen i henne: finnig, lagade
tänder, tunnt hår, ingen figur. Pengar hade hon
visserligen, men det var ett inte mot vad den här
sista hade».
Mia återtog läsningen av poemet. Samtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
