- Project Runeberg -  Det nya Göteborg (1929) /
4

(1929-1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2 ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lär barnen tala ett vackert och vårdat språk.


De som något närmare reflekterat över
den samtalston och anda, som är rådande
i många av våra svenska hem, skola finna
denna maning väl befogad. Hur otroligt
det än kan låta för den icke invigde, finns
det tyvärr fäder, som med ett stolt leende
på sina läppar åhöra huru deras
småttingar upprepa de äldres svordomar.

Dagligdags kan man bevittna, hurusom
grova eder, mustiga och slippriga
historier, fula tillmälen och skällsord uttalas
i barnens närvaro av människor, som ej
känna sitt stora ansvar gentemot de små.
Att somliga fäder — och, vad värre är,
en del mödrar — så föga fattat sin höga
uppgift aom fostrare, att de göra sig
skyldiga till sådant, är i högsta grad
upprörande, ja, rent av oiförlåtligt. Barnen
taga ju så lätt intryck såväl av ont som
av gott. Därför borde alla fula ord
bannlysas i deras närhet — deras ömtåliga,
fina barnasinnen böra skonas från sådant.
Besinna blott hur lätt de kunna taga
skada därav!

Huru behaglig och tilltalande klingar
ej en vacker stämma, då den talar ett
välvårdat, kultiverat språk. Men huru
motbjudande, för att ej säga avskyvärd,
finna vi däremot ej en snäv, förskniken
och högljudd röst, som till råga på allt
kanske därtill öser ut en ström av
opassande ord och uttryck!

Lika väl som varje människa kan odla
sin smak, kan var och en även odla sin
röst — om blott den goda viljan är
tillfinnandes! Båda dessa ting — att odla
vår smak och att odla vår röst — borde
utgöra målet för allas vår strävan. — I
all synnerhet böra barnen från början
lära? att tala väl och tydligt och att ej
skrika som små vildar, varav rösten kan taga
allvarlig skada. Man bör aktgiva på huru
de tala och vad de tala om. Vänj
barnen vid att tala hyfsat, vackert och
vårdat, och de skola i framtiden få
ovärderlig nytta och glädje därav.

Vårt svenska språk är alltför skönt för
att neddragas och oskäras av råa mustiga
eder och slippriga talesätt. Vi ha fått det
från fäderna – därför böra vi hålla det
högt och heligt, ja, akta och ära det som
vår dyrbaraste arvedel.

(Ur ”Dövstum-Nyheter”.)

Studieresa.



Det Nya Göteborg har beslutat att
anordna en studieresa till Tyskland under
senare delen av september innevarande
år. Resan är i första hand avsedd för
medlemmar inom H.S.B. och
Hyresgäströrelsen och vill bibringa deltagarna
insikt i utlandets bostadsproblem ooh de
vägar, man gått för att lösa desamma. Bland
platser, som komma att besökas, må
nämnas Berlin, Leipzig, Dessau, Köpenhamn
m. fl. Särskild färdledare ooh tolk
kommer att medfölja. Resan är avsedd för
ett 20-tal personer. Kostnaden kommer
icke att överstiga 300 kronor. Då det är
att hoppas, att resp. föreningar äro
angelägna att skicka ut representanter, som
kunna hemföra intryck och synpunkter
av betydelse för föreningarnas
verksamhet, vågar man även tro, att en del
föreningar äro villiga bidraga med
resestipendier för exempelvis halva kostnaden.
Det är även att hoppas att de olika
Riksförbunden bidraga med medel till
resestipendier, vartill ansökan torde insändes
snarast möjligt till red. Förfrågningar
besvaras ooh vidare upplysningar lämnas
å Det Nya Göteborgs redaktion, 1:sta
Långgatan 10, tel. 42775.

NYODLARE

AV P. NILSSON-TANNÉR



Genom skymningen lyser mörkröd eld,
och yxhugg smattra hårt och fast kring
bålet.

Marken ligger ångande och svart,
bäcken nere i dalen bubblar och porlar och
leker mellan stenarna — det är golåt i
bäcken i kväll. Det betyder goår, säga
de gamla.

Vid bålet står en man och hugger
stubbrötter. Det är stora stubbar här på
nyodlingen: tjärvedsstuhbar med rötter

som jättefingrar. Rötterna kastar han in
i brasan, så att flingorna flyga upp mot
det mörka fästet likt en svärm av getingar.
Men stubbarna lägger lian i hög, klyver,
dem och kapar upp dem i bitar. Det
skall bli brasved till nästa vinter.

Ja, brasved, som skall lysa och värma,
när de sitta vid spiseln i den nya stugan
och prata om allt, de skola göra. Ty
mycket skola de göra, de två. Han skall
bryta mark, odla jord. Hela backen skall bli
åker med tiden. Och blir det hälsa och
medgång och andra Guds gåvor, så skall
hans åkrar med tiden sträcka sig ända ner
mot bäcken. Då kunna de hålla sig med
två kor, kanske rent av tre. Och då skall
han bygga ladugård med cementgolv och
svinkättar och en lång rad av båsar. Då
skall han också rödfärga stugan, plantera
krusmynta- och gubbskägg och
vallmoblommor vid stuguväggen, ty fint vill han
ha. Ja, fint vilja de ha båda två, han
och hon, det vet han, ty det är ingen, som
gör så ifina och granna ting som Eva.
Ingen på Guds gröna jord!

Nej, nu mörknar det! Nu måste han
sluta. Elden får sköta sig bäst den kan
i natt, ty klockan fem i morgon bitti är
han härute igen, om han inte tager fel.
Det är nästan så, att han inte kan sova,
bara för den här jordlappens skull. Det
är så mycket att uträtta på den, att styra
om på den, att hans tid rakt inte räcker
till. Så tager han på sig rocken, som han
lagt över en stubbe och börjar gå över
nyodlingen. Han går sakta och
framåt-böjd som vill han riktigt se sig mätt på
den svarta jorden, som han vänt upp i
dag. Och när han kommer upp på
backen, stannar han och tittar en lång stund.
Det är i alla fall ett Guds underbara
land han fått att gräva sin åkerlapp i.
Långt i norr är det nog, men så skönt det
är, när kvällselden lyser över nejden . . .

Nästa morgon i gryningen är han åter
därute. Men då har han henne med. Hon
går omkring och bär rötter och stubbar
och sliter som en hel karl så att svetten
lackar. Och ubland stanna de bredvid
varandra och bara titta. De se stubbhögarna
i solskenet och höra bäcken puttra
golå-ten. Och då kan hon säga:

— Stugan våran kommer allt att stå
bra fint, du Sven.

Det har hon sagt kanske hundra gånger
förbt, men allt som är kärt, kan man inte
nog tala om.

— Ja, svarar han, den kommer att stå
grant, du Eva!

Så stå de en stund och titta mot
backen, där den timrade stugan skall stå, och
så börja de sitt tunga arbete.

Under hela hösten arbeta de med åkern.
Den först och främst. Stugan får bli en
historia för sig. De ha ju tak över
huvudet båda, även om det inte är deras. Nej,
åkern skall man iförst av allt ha omsorg
om.

Men när vintern kom, började han
hugga timmer och köra fram på backen. Han
fick en väldig hög, vad det led. Tidigt
på våren började han tälja stockarna. När
tjälen gick ur marken, grävde han källare
och lade grund. Till midsommar hade de
första stockvarvet färdigt, och under
midsommarnattens ljusa himmel sutto de och
lekte med häggblomster, som de satte i

springorna på stockarna. De talade inte
mycket, men de tänkte så mycket mer,
ty nu grönskade deras åker — den späda
brodden sköt för första gången upp i den
goda myllan. Det var deras egen åker,
och det var en kär åker också.

Och bäcken gnolade golåten alltfort.

Hela sommaren arbetade han med
stugan. Ibland kom hon ut till honom med
kaffe och pratade med honom och berömde
hans händers verk. Då log han mot
henne och sade, att hon skulle inte berömma
halvfärdigt verk.

Sent om hösten var stugan färdig. Den
innehöll bara två rum, men den var stor
nog för de två.

Så flytta de in med sitt enkla bohag.
Och det blev en sådan förunderlig
trevnad i stugan. Det fanns ingen lyx att se
på, men allt var ordnat med kärlek av en
kärleks varm kvinnohand. På vintern
föddes sonen. Och han skrämde inte ut
trevnaden. Han blev inte gammal, förrän han
raltade och språkade om både ditt och
datt — på sitt eget, något svårbegripliga
tungomål. Och modern sjöng för honom
alla de många visor, som en moder kan . . .
var de komma ifrån!

Och till sommaren skulle han göra
åkern ännu större och kanske också börja
på med ladugårdsbygget.

Men det är inte alltid, som lyckan
följer en fattig nybyggarefamilj. Bäst man
tror sig ha den riktigt i sin tjänst, flyr
den sin väg med ett gäckande skratt.

En blåsig regnväderskväll om sommaren
flydde den nyckfulla lyckan från
Nybygget. Åtminstone kunde det se så ut. Sven
var borta, och Eva satt vid spiseln och
nynnade för den lille. Hon hörde hur
stormen ven förbi knuten oCh hur regnet
smattrade mot rutan. Men hon bekymrade
sig inte så mycket för vädrets makter en
kväll som denna, ty de hade ju en varm
och skyddande stuga att hålla sig till.
Och med en visa på sin mun lade hon ner
den lille. Han somnade sött och ljuvt.
Hon satte sig åter vid spiseln och väntade
på Sven, som snart skulle vara hemma
från arbetet ute i byn.

Men det var, som om det smugit någon
på taket. Det tassade ooh tassade som
av mjuka fötter. Till sist tyckte hon,
att tassande över gick till ett fräsande och
sjudande ljud, och då blev hon nästan
rädd. Hon gick ut på trappan, och när
hon slog upp dörren, steg en frän
brandrök emot henne. Hon skyndade ut på
gårdsplanen och då såg hon något
fasansfullt: stugtaket stod i ljusan låga. Hon
blev först förfärad, men återfick snart
fattningen, rusade in efter vattenämbaret

och klättrade upp på taket. Hon slog
vatten över den giriga elden så att det fräste,
men det var tydligen för sent. Det brann
lika friskt i den torra spånen. Då fick
hon fatt på en snöskovel, som hon
började använda. Hon sökte lösgöra spånen
från takbjälkarna, men hennes krafter
voro för ringa . . . snart måste hon ge tappt.
Hon började snart springa upp genom
stigen, hon ropade på hjälp, hon sprang i
förtvivlan allt längre och längre. Hon
hoppades, att Sven skulle komma, hon
ropade hans namn mot stormen, hon vred
sina händer i förtvivlan, men allt
förgäves.

Barnet! Barnet!

Det flög en tanke genom hennes själ
— hon hade ju lämnat barnet, den lille
pojken. Hon började springa tillbaka,
sprang, snubblade, föll, reste sig och
sprang på nytt.

Utan besinning störtade hon in i det
brinnande huset, trängde sig in genom
röken, svepte en filt kring den lille och
rusade ut . . . I nästa sekund hörde hon ett
brak och en kvast av gnistor och bränder
sprutade till väders, togis av stormen och
sopades ut genom dalen — taket störtade
in. Hon kände först då, vilken fara, som
hennes barn svävat uti, vilket Guds
under det var, att han blev räddad. Och
gråtande började hon vandra ut genom
dalen.

Då kom Sven springande. Men det var
intet att göra. De kunde endast stå sida
vid sida och beskåda hur ett litet, men
kärt hem offrades på förgängelsens
altare, hur en dröm, en förhoppning grusades
och lades i grav ...

Han lade armen om hennes skuldra och
stod där tyst. Natten var så kall och
blåsig.

— Svep om honom filten! sade han
sakta.

— Ja, svarade hon, jag gör det.

Och än en gång stannade de nere vid
vägen.

— Det var hårt... du Eva! sade han.

— Men det kunde ha varit värre . . .
tänk om pojken . . .

Han nickade. Det kunde ha varit
värre. De hade ju honom kvar . . . den lille.

— Och så ha vi vår vackra åker!
till-lade hon.

— Och så äro vi unga ... en ny
stuga .. . kan... vi... väl... bygga! stönade
han.

De började gå ner mot byn, till
barmhärtiga människor. De klagade inte
längre. De gingo tysta och tänkte på de
underliga vägarna genom livet.

Och blicken spelade golåten alltfort.
Det bådar goår, säga de gamla . . .

illustration placeholder
J. P. MILLET (fransk konstnär 1814-1875):

Vesperringning, original i Louvren, Paris.


Tryckeriaktiebolaget Framåt, Göteborg, 1929

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 6 05:35:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyagbghsb/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free