Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordamerikas Förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
NYA HISTOEIEN EFTER 1815.
blickade dessa söderns »slafbaroner» med ringaktning ned
på nordens »bönder» och »plebejer» och framträdde redan vid
Unionens stiftande med anspråk, som förebådade kommande
strider. Redan då började gruppera sig de två hufvudpartier,
som kommo att kämpa om Förbundets ledning. Det ena
partiet ville hafva en mycket lös förbindelse staterna emellan
eller med andra ord en svag unionsmakt. Af artighet mot
o o
det i revolution stadda Frankrike kallade det sig republikaner
men benämndes af motståndarne demokrater, hvilket senare
namn blef det bestående- Det andra partiet kallades
federalister, emedan de yrkade ett starkare föreningsband mellan
staterna. Efter en tid utpräglade sig partierna allt
bestämdare till en skillnad, öfver hufvud taget, mellan Sydstaterna
med slafvar och Nordstaterna med motståndare till
slafveriet,1 det förra partiet benämndt demokrater, det senare
bärande namnet whigs, snart förändradt till
republikaner.
Sedan befriaren och förbundsgrundläggaren, den store
Washington, gifvit det nya samhällsskicket dess första stadga,
tillväxte Unionen raskt i yttre och inre maktställning och
välståndJf ehuru icke utan stridigheter partierna emellan,
hvartill äfven sällade sig ett krig med England. Såsom en
särdeles lycklig period torde Unionen böra räkna Monroes
8-åriga presidentskap. Då den heliga alliansen visade sig
taga parti för Spanien i dess strid mot upproriska kolonier,
-kastade Monroe emot alliansens stormakter den djärfva sats,
som fått namn af monroe-doktrinen och i själfva verket
innebar Unionens anspråk att vara stormakters jämlike.
Efter någon tid följde på presidenstolen den oförsynte
ytterlighetsdemokraten Andrew Jackson, hvilken införde
styrelsesättet på en stråt, som vardt för Unionen lika
förnedrande som olycksbringande. Grundsatsen »bytet åt
segraren» (to the victor the spoils) eller den nästan till regel
blifna seden, att hvarje ny president bortsopar från de
ämbeten och tjänster, öfver hvilka han tillåtes förfoga —
och dessa äro legio —, deras förra innehafvare och ersätter
1 Kallade abolitionister af lat. abolere, utplana.
Jfr s. 21.
S. 20.
Monroe 1817
—1825.
Monroes
budskap till
kongressen 2 dec.
1823.
Jackson 1829
-1837.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
