Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med partikeln c(e) sammansatta formerna: illlc = MUcfeJ, illuc —
illu-c(e) o. s. v. Dessa former hade ultimabetoning enligt
samma regel som adduc af adduc(e) o. s. v. Men vi sakna ej
skäl att antaga ultimabetoning äfven för andra former af Me.
Grammatikern Pompeius V, 248, 2 ff. K. varnar för att uttala
adverbet illo som illé (»sed uide ne producas ultimam syllabam
et dicas Mo, quia Latini in ultima syllaba accentum non habent.
Sed ne forte dicas: ’quare ergo dicimus istuc ? sed illud per
apo-copen dicimus»). Ett dylikt uttal (illo) måste således hafva funnits.
Jfr Donatus till Hec. I, 2, 19 »Legitur et illi ut sit circumflexus
accentus et significet illic». För tvenne af Me bildade adverb
föreligga således direkta intyg om ultimabetoning. Men fans
sådan betoning i adverben, så kan den ock hafva funnits i andra
former af pronominet. Härtill kommer de romanska språkens
vittnesbörd. Former som le, la, lo kunna ej förklaras ur resp. Me, illa,
Miim, utan förutsätta ultimabetonade grundformer (jfr fr. leur,
it. loro af Marum, it. Ii af illic). Dylika ultimabetonade former
har man härledt från det senare folkspråket1, men af det
föregående framgår, att ultimabetoningen kan ledas tillbaka ända till
den arkaiska perioden. Med ledning af dipodielagen kan man
sluta tillbaka till följande ultimabetonade former hos scenici:
illé, Má (n. sing.), illud, illi (dat.), illum, illám, Mo (abl), Mo
(adv.), illi (nom. pl.), illis, Mös, Más, illic (n. sg.).
En annan fråga är, hvar vi hafva att söka grunden till den
vexlande betoningen hos vårt pronomen. Denna fråga kan för
närvarande ej tillfredsställande besvaras. Det kunde ligga nära
till hands att anknyta betoningsvexlingen till den vexling i
funktion hos vårt pronomen, som redan hos’ Plautus finnes fullt
utbildad. Bach har uti sin afhandling ’De usu pron. demonstr/
(Studem. Stud. II, 296 ff., 311 ff.) påvisat, att Me hos Plautus
användes såsom artikel (= fr. le, la) och såsom pronomen för 3
person. Man skulle kunna förmoda att Me i denna användning
varit ultimabetonadt, under det att det deremot i deiktisk
betydelse haft tonen på första stafvelsen. Men differensen i
betydelse och differensen i betoning täcka ej hvarandra. A ena sidan
förekomma nämligen former med tonen på första stafvelsen såsom
1 Jfr Seelmann Ausspr. 49 f., 56 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
