Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. »Misströstans Dy»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
oförskräckt i den, sedan hon lossat tåget, och stötte ut,
förtjust öfver denna lägenhet att ändtligen uppnå fasta
landet. I båten låg en gammàl hatt och en rostig
bleckskopa. Bess undrade, hvem som rådde om- clem, och
hvarföre de voro qvarlämnade där, hon började också undra,
hvarföre ej egaren lämnat årorna qvar, som Tom alltid
gjorde i sin båt.
Det visade sig snart att det var ganska ofördelaktigt, att
de ej funnos där, ty ökstocken började vagga och vända
omkring på ett ganska oroande sätt, och Bess fann,
att hon ej alls kunde styra den eller paddla sig fram
med käppen, som hon tagit med sig. Båten dref
allt längre och längre från stranden, och Bess, som
försökte »staka sig fram», som Tom hade lärt henne,
upptäckte nu, att hon var på djupt vatten och ingenstädes
nådde botten med sin käpp. Detta var redan illa nog
i och för sig, men i nästa minut märkte hon, att tråget
så småningom fylldes med vatten. Yid denna syn kände
Bessi modet svika. Hon såg sig rundt omkring efter
hjälp, men kunde ej se annat än den lugna
vattenytan, öfver hvilken gråa dimmtappar sväfvade, den släta
kärrängen till vänster och skogen till höger. Det var
blott en liten bit dit, men båten var omöjlig att
manövrera; hon såg ingen utsikt att komma dit, och med
hvart ögonblick steg vattnet högre i den usla farkosten.
Hon tog då den gamla bleckskopan och försökte ösa
båten läns. Men ack! det var ett stort hål i skopan och
den tog blott föga vatten. Då tog hon den gamla
filthatten, stoppade den hastigt i skopan, som ett slags
foder, och försökte på nytt, men för hvarje fingerborg
vatten, hon på detta sätt öste ur, kom ett kvarter
in7 och båten tycktes nära att sjunka. Då upplyfte
Bess sin röst och skrek. Det ena nödropet efter det
andra skallade gällt och ångestfullt genom den stilla
höstluften. Kråkorna i träden, uppskrämda af ljudet,
flaxade från gren till gren under högt kraxande. »Hjälp!
hjälp! ack, hjälp mig!» skrek Bess. »Krak! krak! krak!»
skreko kråkorna. »Jag drunknar — hjälp!» skrek Bess åter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
