Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det stora brunns-fisket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
brunnskanten, och för Tom i hans belägenhet sågo u(r
som gäckande afgrundsandar.
»Hvad tusan släppte ni efter för?» röt Tom, och
hans röst lät hemsk och ihålig, som den återskallade
nedifrån djupet af hans kalla, mörka fängelse.
»Åh, Tom! har du fått tag i den? Har du den
verkligen? Fryser du inte? Har du gjort dig illa? Blef du
rädd? Har tekannan gått sönder?» så lydde en ringa del
af den massa af frågor, som otydligt nådde hans öronr
och hvilka läto likt allt annat än änglaröster för den
olycklige dykaren efter tekannor, som fick stå än på det
ena benet, än på det andra, för att icke få kramp i båda.
»Drag mig upp, säger jag! Sådana enfaldiga
barnungar! Dumma gås till Bessi! Hvarför dragen ni ej upp mig?»
»Vi äro så trötta», ropade Archi dit ned. »Jag
hjälpte till att fira ned dig med en arm, men nu kan
jag ej taga i mer. Min ena arm är ju af.»
»Bess! drag upp mig, säger jag dig!» skrek Tom
ångestfullt nedifrån.
»Ja, jag skall det, Tom, jag håller just på med det»r
svarade Bess, som nu sträckte sig upp och fick fatt i den
andra hinken, hvilken med en knyck hade farit upp ända
i brunnstaket, när repet sådär handlöst släpptes af.
Men alla Bessis och Bobs förenade ansträngningar,,
äfven med tillhjälp af Archis vänstra arm, kunde ej draga
upp Tom. Med ett förtvifladt ryck, lyftades han upp ei\
tum ungefär, så att han just förlorade fotfästet, hvarpå han
plötsligen föll ned igen. Följden häraf var att
plaskandet, klättrandet och fäktandet därnere började om igenr
och Toms röst hördes slunga ut en del osammanhängande
tillmälen till dem där uppe. Gång på gång stretade
barnen på nytt i sitt anletes svett, och gång på gång hördes
åter, huru Tom därnere plaskade, kraflade och blef ond, i
sin ångest.
Till slut tittade ett rödblossande, ångestfullt ansikte
ned till honom, och Bessis röst hördes, halfqväfd af gråtr.
ropa:
»Söte Tom, håll dig fast, tills jag får ropa hit
Maggi, vi orka ej draga upp dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
