Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Ett bref från Tom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
fläcken högtidligen förbinda sig att hädanefter gå med
filttofflor i alla sina dagar, och att aldrig tala högre än i
hvisk-ningar; och när hon sedan talade med honom om en mängd
saker, som verkligen intresserade honom, föll det honom
aldrig in att undra öfver, hur hon kunde hafva reda på,
att han just tyckte om det eller det — utan han gick bara
på och språkade helt otvunget med henne, och tyckte sig
nästan vara tillbaka i hemmet igen. Men när hon slutligen
skref ett par ord till Fru Eastman, med anhållan att Harri
måtte slippa ut ur sin fångenskap, och bad Tom lämna
fram dem, så kom han plötsligt ihåg, att hon ju var sjuk.
»Jag hoppas, att jag nu icke med mitt prat, har
ställt så till, att Ni får igen er hufvudvärk», sade Tom.
»Nej visst icke, jag har verkligen haft stor glädje af
ditt besök», svarade Fru Robbins, och tillade därpå vänligt.
»Kom nu snart och hälsa på mig igen, och tag då
mecl dig båcle Harri och din syster.»
Tom tog afsked och gick genast till Fru Eastman,
som var mer än belåten att få släppa ut sin Harri. Fru
Robbins hade ej sagt ett ord om, att hon fått sin
morgonrock förstörd; hon hade bara skrifvit, att hon hört, att Harri
fått ledsamheter för hennes skull, och utbedt sig som en
personlig ynnest, att han måtte få förlåtelse för denna
gång.
»Ja se, Fru Robbins, det är något till äkta fint
fruntimmer det!» sade Harri, när han och Tom sedan gingo
ut för att taga sig en promenad. »Hon är ett ’riktigt
fruntimmer’ af den äkta sorten, och aldrig skall jag mera vara
kitslig emot hennes sköterska heller, och nog skall jag
vara stilla också och försöka att komma ihåg att inte
slå i porten — och inte skola vi ropa tvärs öfver gården
mera heller.»
»Det är mycket eget», sade Tom tankfullt, »att de
som äro riktigt fina och bildade, alltid förefalla så
hyggliga och vänliga. På det sättet kan man riktigt få lust att
försöka att bli folk af en själf. Ibland tycker jag så illa om
det, och kan inte begripa, hvad det skall tjäna till, att
det skall vara sådär noga med att gå med handskar och
att tala grammatikalisk!, men nog är det sannt i alla fall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
