Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Hvad slutet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
allenast af hennes brist på vänlighet, på vilja och
förmåga att taga hänsyn till andra. Märk, mina unga läsare,
att jag sade endast och allenast. Denna berättelse har
innehållit för litet moral, därföre önskar jag nu att här, i
mitt sista kapitel, få slå an litet på den strängen också.
— Felet var bara, att Faster Maria alltid ville hafva sin
egen vilja fram. Det var blott därföre, hon vann så föga
sympatier. Hon fick sin vilja fram, ty de flesta människor
vilja hafva fred till hvad pris som helst, och det är långt
beqvämare att gifva vika än att strida emot. Sålunda hade
under hela hennes lif, alla, som kommit i hennes väg,
gifvit vika för henne, och följden häraf blef, att hon på sin
ålderdom hade få, som höllo af henne — ja, jag är
sannerligen rädd, att det icke ens fanns någon, som gjorde det.
Fru Bradley var mycket god emot henne och Fru
Wilber-force mycket fördragsam; hennes tjänare gjorde sitt arbete
väl: hennes make och hennes broder, likasom hennes
prest och läkare, hyste aktning för henne.
Landtfolket i hennes trakt sågo upp till henne med en
viss skygg vördnad, som en öfverlägsen varelse, men små
barn logo aldrig emot henne, när hon gick förbi. Hennes
små brorsbarn kysste henne aldrig, och hon hade aldrig
tagit dem i sitt knä och jollrat med dem. När de någon
gång fingo komma hem till henne, erforo de samma
känsla, som vanartiga barn, viel inträdet i en välordnad
vårdsanstalt, som är uppförd enkom för deras räkning,
och som underhålles på allmän bekostnad. Det fanns
ingenting af hem eller hemtrefnad i detta oförvitliga
mönsterhus. Kan du själf draga någon lärdom af detta, min käre,
lille läsare ? — Själfviskheten är aldrig älskvärd, och
ingen kan hålla af den som är själfvisk. Stackars Faster
Maria! — på sin ålderdom fann hon sig mycket ensam.
Hon hade aldrig haft något eget barn, och det var en
fråga som vållade henne mycket hufvudbry, huru hon
skulle förfoga öfver sin förmögenhet efter sin död.
Onkel Daniel hade för många år sedan gjort upp
sitt testamente på ett sätt, som han var fullt belåten med,
men det hade ej Faster Maria gjort. Hon hade kommit till
staden nu, enkom för detta ändamål. Hon ville rådfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
